Aftonbladet – 6 december 1849, sida 3

pokryfisk historia, hvars urskrift omtvistas; man har måst. vidgå att Sturlesons Ynglingasaga icke utan trugade och osammanhängande tolkningar låter förlika sig med hans företal till sin prosaiska Edda och med hans Gylfaginning ; och slutligen har en berömd norsk häfdoch språkforskare (professor P. A. Munch i Christiania) helt nyligen ådagalagt Fornsvenskans och Fornnorskans så bestämda olikhet, att man deraf nästan omotsägligt kan bevisa vår halfös befolkning med 2 skilda skandinaviska stammar: en, som kom sjöledes öfver Alands hbaf till Mälaren, och en som invandrade långsåt Ishafvets kuster, bebyggde Halogaland i Norge samt utbildade sig alldeles för sig sjelf, och utan annan beröring med den östra stammen, än den obetydliga, hvarom den nämner i sina egna sagor t. ex. när den vet att berätta om Bråvallaslaget, om Olof Skötkonung, om sjökonungen Hake, om Styrbjörn Starke; ty enskilda personers äfventyr t. ex. Hjalmars och Ingeborgs, Hagbards och Signilds, m. m., angå icke mera Norrenastammen än Frithiofssagan angår oss — om de än kunna lemna bidrag till kunskapen om de forntida sederna och bruken. Denna dunkelhet, öfver ställningar och förhållanden vid Mälaren för omkring ett par årjusen sedan, låter Riehard Furumo skingra sig så vidt ske kan, på den icke mythiske utan blott skildrande skaldens sätt; följaktligen med ledning af de upplysningar som återstå Oss, sedan alla mythopoetiska påfund blifvit afsöndrade. Man får alltså vid genomläsningen af dessa sagor tänka sig att händelserna tilldragit sig i det närmaste så, som de här skildras, eller att de sannolikast kunnat tilldraga sig så; bvilket uppenbart är en helt annan föreställning om en sagas föremål, än den vanliga. Författaren har äfven vid detta tillfälle fullföljt den åsigt, som han framställt i företalettill De dödas Sagor,, nämligen, att den druidiska Balsdyrkan, som sträckt sig långsåt hela Europas vestra kust och sannolikt äfven ingått i det inre fastlandets offertjenst, likaså herrskat när, jemte spår af en mildare, för Skandinavien nhemsk och uråldrig Balstjenst, och kommit i strid med Asastammens offerväsen, innan den sistnämnde stammens prestkast använde det vanliga sättet att besegra obeqväma trosläror, nämligen det, att tillegna sig dem sjelf; hvilket skedde här genom införandet af Balders lyrkan och uppfinningen af Baldersmythen. (Slutet följer.) Rättelser. I gårdagsnumret sid. 2, sp. 4, denna artikel, 41:e står: väsendtliga målningar, läs: väsendtligen målningar: s. 3. sp. 2, rad. 8 nedifrån, står: Dianornas klagan, läs: Dianoras klacan.