Aftonbladet – 6 december 1849, sida 3

fest; det var alltså då den nästa gången han och Furumo träffades, och då Furumo borde efterkomma hofmarskalkens önskan. Naturligtvis måste minnesfesten hafva sitt ostörda förlopp till en början. Den var egnad åt hågkomsten af Pehr Henrik Ling, hvars förtjenster och vittra idrotter skildrades, i de svensk-akademiska lefnadsteckningarnes, maner, af hr Frans Löwenstjerna. Om ref. ej missminner sig, har han läst denna lefnadsteckning förut, likasom Guldfogel i Paradis; Törnrosförfattaren hbari detta fall gjort ett un dantag här från sin vana att alltid erbjuda sina läsare någonting nytt. Men hvad lefnadsteckningen beträffar, så har här en del af dess innebåll lemnat författaren en passande anledning att öfvergå till hvad som sedan följer. Det förstås af sig sjelf att Frans icke kunde orda öfver Ling, utsn att ägna en omständlig skärskådan åt Lings nordiska poesi, och framför allt Asarne. När han slutat, uppstod br Hugo och förklarade den unge minnestecknaren sin tacksamhet på hela akademiens vägnar; men derefter behagade han tillägga: .O mina vänner! Jag vill då säga er hvad som ånyo och för tusende gången väckts hos mig. Huru skall jag få mig den Skandinaviska HBjeltesagan, från början till slut: detta stora-Shahnameh, hvarom jag så många gånger redan förgäfves talat?,.. Jag tycker dock att min önskan är så enkel Gifvet är att poesien måste innefatta universum. Vår egen tids episka framställning ligger i romanen och den är mig derföre oändligen kär. Men jag tycker också obeskrifligen om förflutna tider. Dem skildrar icke romanen och kan det icke; dess form och ton äro ej sådana. Ack! poemer från Sveriges forntid äro oss högst angelägna och vår medeltid lider af en mer än skicklig brist på skildringar om sig. O, jag ville en gång af min akademi hafva utredt, om det då verkligen är så, att vi alldeles omöjligen kunna roas af våra förfäder? Alla tego med en djup häpnad. Vid denna kritiska paus steg Richard Furumo upp, då han såg ingen annan göra det. Min herre! sade han, i qväll är så utmärkt vackert väder, att man starkt frestas att företaga ingenting. Skulle ej herr Hugo och vi öfrige vara fallne för att i afton — Göra intet? Ah — men hör på, du min kära Richard! hvad var det-du lofvade komma med nästa gång vi råkades, som är just pu? Jo, du skulle berätta någonting — något alldeles utan rim och reson! Mins du det? Något orimligt; ja, det är sent. Till exempel: vår svenska Schahnamehb. Hvad? Hvad menar du? Ingenting. Hvad för slag? Hela vår svenska bjeltesaga från början till slut, Richard? Detta, som jag så innerligen, så oändligen åtrår? Min herre, svarade han, jag har föreslagit att vi skulle göra ingenting; och i sanning tror jag icke, att jag för detta ändamål skulle Kunna berätta — låt se — låt nu se — Sviavigamal. Sviavigamal? Hvad är det? Det är namnet på vår Svenska Hjeltesaga från början till slut. Det är ett förträffligt namn, bestående af tre ord: Mal, som är sång eller poem, äfven möjligen gående på prosa; Vig, hämnd, krig; och Svia: Svea. Alltså Sveas krigs-poemp, eller Hjeltehistoria genom alla tider och i alla länder. Tycker ej herr Hugo, att detta skulle kunna gå an? Det tycker jag visst. Men, min Gud, Richard! du — du har då hela vårt älskade folks Schahnameh med dig i afton, Richard? På sätt och vis. Hvad hör jag? ... Låt mig se — Richard öppnade sin ficka, som befanns tom. Da är ganska -glad du, Richard; men jag är ej så munter, jag, som här väntade mig något. Jag är också färdig att begynna, när herr Hugo befaller och de öfriga tillåta. Aha — du kan ditt jettepoem utantill? Du har det ej i fickan, men i själen, i hjertat! Det tycker jag om. O mina vänner! mina barn; bättre kunna vi aldrig fira Lings och hela Nordens stora minne, än att på denna dag börja vårt Skandiska epos, vårt Sviavigamal. Men när skola vi sluta det? Om tusen år, tänker jag. Ja ja, Richard: jag märker nog, att du betraktar alitsammans som ett fullkomligt lappri: och för den, som skall yttra saker komplett utan rim och reson, kan det vara rätt. Men begynn bara! — Vill herr Hugo, jemte samlingen af andra goda glada vänner, på en stund förglömma all verldens förtret och allt Nerikes besvär, så skall jag taga upp några osynliga blad, ett i sender. Då utber jag mig likväl att först få omtala Odins ankomst till Norden, derpå Håtunasagan så Sigtunasagan med alla sina demisagor, hvilket i sjelfva verket intet annat är än kapitel: så Onsalasagan, så Upsalasagan; men hvad jag lika högtidligt vill hafva anmärkt, är den omständigheten, att iag med ordet Saga här alldeles icke förstår något slags symbolisk eller allegorisk framställning, såsom herr Hugo gjort då han begagnat detta ord i sin Mythopoiesis, utan nyttjar jag saga i den enkla meningen af blott och bart berättelse, hurudan den ock för öfrigt må vara.n Hurudan den för öfrigt må vara nödgas vi bedja läsaren inhemta af sjelfva Törnrosboken; hvarje sammandrag skulle här blifva för vidlyftigt. Endast ett fragment af sjelfva inledningen — som har den för hela denna sagokrets gemensamma titeln Sviavigamal —I kan här anföras, och torde möjligen roa läsaren genom den deri skildrade besynnerliga konseqvensen af Slurlesons uppgift om Odins siareförmåga. Detta Furumos infall kan be-l traktas för sig, såsom ett skämtsamt affärdande af mythpoesien, och en öfvergång till den svenska sagan på fullt allvar. Men hvarpå kan väl denna allvarsamma saga hvila, när författaren, såsom man genäst märker, afviker efter eget godtfinnande från del! häfldvunna berättelserna om Åsarnes invandring ! och bosättning i norden? ... Tydligen på intet annat, än de sarimolika föreställningar, som man ; kan göra sig om Mälaretrakterpa. på den tiden, och om de der då redan bosatta äldre stam-, marnes härkomst, lynne och trosåsigter. Ge( L s : nom den i sednare tider så ansenligt vidgade och fruktbärande forskningen efter Suomiska eller Finska folkstammens fornhäfder, har ett för den skandinaviska fornkunskapen förut okändt Jjus uppstått. En liknande verkan har uppkommit af de nyaste antiqvariskt-osteologi-; ska undersökningarna i kummelgrifter, jettegraf-ls var och ättehögar. Deremot hafva tvifvel bör-! jat framträda angående vidden af det förtroende, ! som man kan sätta till de förut i alla våral!