Aftonbladet – 6 december 1849, sida 2

Först upphörde kast-indelningen och följdes at en träldomsperiod. I stället för ett afsöndradt, herrskande Brahminfolk, blef der i hvarje hus en Brahmin med hans familj och några Pariahs med deras familjer. Slafveriet eller träldomen är derföre ett framåtskridande, såvida nemligen derigenom antydes ett förökande och vidsträcktare utbredande af kapitalet inom en del af samhället, och, som en följd deraf, en förminskning i det blotta muskelarbetet. Men denna tänkande minoritet, som var befriad från den första befailande nödvändigheten och lät först Pariahn och sedan trälen arbeta för sig, njöt den sin ledighet utan att göra något motsvararde gagn derför? Nej, denna befriade minoritet hjelpte till att underlätta arbetet och derigenom befria andra. Den upptäckte nya utvägar i striden mot nödvändigheten, den aflöste allt flera och flera af de lefvande verktygen, menniskorna, från deras post, med tillhjelp af döda verktyg, machinerna. På hvad sätt har civilisationen förmått befria tusentals menniskor från den hårda nödvändigheten, ett oupphörligt kringvrida handqvarnen för att mela kornet? Genom att sätta en mekanisk drifkraft i stället för den lefvande drifkraften, genom att uppfinna väderoch vattengvarnar. På detta sätt har kapitalet öfverallt och i alla tider varit arbetarnes lösepenning. Det har i samhället infört tanken, och denna har åter genom sina uppfinningar frambragt kapitalet. När vi nu se tillbaka på historiens väg, se samhället — som icke är annat än Försynens statsekonomi satt i handling — efterhand uppgifva Parisbn för slafven, slafven för träleny trälen för proletiren, så kunna vi tryggt påstå, att det endast är kapitalet, som dag för dag allt mer åtagit sig att preducera hvad som var nödvändigt till gemensamt underhåll, och som betalt utgifterna för alla dessa revolutioher. Hvarje ny klass af menniskor har blifvit frigjord frän dei tvungna nödvändighetsarbetet endast med tillbjelp af tidigare verkställdt arbete, och det förhällarde, hvari det tidigare arbetet står till det nuvarande, svarar noggrant emot det antal menniskor, som nu äro emenciperade. Så kan man till exempel säga, att den nuvarande franska bourgeoisien är ett värde, uttryckt i menniskor, som svarar emot de kapitaler, som genom århundraden äro samlade på Frankrikes jord: Jag bade så!edes rätt, då jag en gång kallade kapitalet vår andre frälsare. Jag tillade då följande reflexioner, som högligen förtörnade den gudfruk tiga Untvers: Den tanklöse eller likgiltige ser i en riksdaler endast ett hvardagligt mynt, som är pregladt med en el!er annan bild, och som han ögonblickligen kan omsätta i njutningar af ett eller nat slag. Han emottager den, byter ut den, och går obekymrad att skaffa sig en annan. Hvad mig beträffar, ser jag något annat i en riksdaler; jag ser deri hela lagen för vår historia, innesluten i ett stycke silfver; jag betraktar denna civilisationens symbol, och jag säger: Det är du, som lösköpt verlden, det är du, som lösköpt mig i kraft af mina förfäders uppoffringar och strider. Och stundom, när jag söker tränga djupare in i denna stora mystere, beräknar jag, hvad hela raden af mina förglömda förfäder bidragit härtillgenom besparingar och sjelfförsakelser, och jag återfinner en del af min själ i detta mynt. Der finnes icke en enda af dessa små metallatomer, som icke representerar en svettdroppe, eller en njutning, som en af mina förfäder nekat sig. Gå då ut från min hand, du, som Jlösköpt oss från arfsynden, det blotta nödvändighetsarbetet, du, vår tillvaros materiele Messias; gå ut för att finna varelser, som stå -djupare i lifvet än vi, och drag dem fram i intelligensens sol. Här har ni kapitalets historiska verksamhet. Försök i tanken att tillintetgöra detta kapital, såsom det litet i sänder blifvit frembragt genom generationers arbete; och ni skall på samma gång nödsakas tillintetgöra hela den sociala utvecklingen; vi gå i själ och i anda tillbaka i samma förhållande som kapitalet försvinn .r, och till slut befinna vi oss midt i det vilda naturtillståndet. De frigjorda menniskorna falla, den ene efter den andre, ned ifrån tankens höjd, öfvergifva filosofien, vetenskapen. poesien, för att taga i handarbetet; mMilloner strä!lsnde själar utsläckas, och rundt omkring menniskos!:gtet blir det mörker. Till ett sådant resultat önskar ni tvifvelsutan, !ika litet som jag, att komma. Låtom oss derföre högt värdera, ja, välsigna kapitalet, som, på samma gång det vexer, frambringar menniskans stigande sjelfmedvetande och lycka. Låtom oss upprepa för oss sjelfva, att vi, ögonblickets slägte, som blifvit rikare genom sandra slågten, icke tillhöra oss sjelf allena, utan äfven framtiden, menskligheten. Vi lefva på sätt och vis under våra förfäders ögon; vi äro skylIdiga dem räkenskap för deras del i arbetet, som blifvit oss öfverantvardadt genom arf. Räkenskap — buru kunna vi aflägga den? Genom att vidare öfverantvarda detta arf, förstoradt, till våra efterkomj mande. Våra förfäder hafva lö-köpt oss-genom sitt (arbete, sina uppoffringar, låtom oss lösköpa proletärerna genom liknande offer. Om ni medgifver mig att kapitalet har en så ädel mission att uppfylla, hvad bör då vara statsekono -: Imiens förnämsta mål? — Att föröka kapitalet. Ni är icke kommunist, ni bekämpar denna vanvettiga och farliga lära med både allvar och åtlöjets vapen, liksom er vän Proudhon gjorde med den stackars Cabet; men ni ger icke akt på, att ni, liksom han, löper fara att frambringa kommunismens Iresultater. Ni vill nemligen afskaffa räntan, och märker icke att ni derigenom nödvändigt kon:mer ull att afskaffa kapitalet. Ty hvad är räntan? Skenbart den overksamme rikes förmögenhetsförökning, eller en skatt som är påla red den flitiga, förmögenhet saknande, arbetaren; men i verkligheten är det kapitalets sjelfförökning. Om det blotta utlånandet af penningar emot ränta är här icke fråga, icke heller om räntefoten — denna stiger eller faller efter: ögonblickets förhållanden, Imen visar alitid en öfvervägande tendens till att falla, allt efter som landets kapital blir större —; Ifrån den ståndpunkt hvarifrån vi öfverskåda kapitalet i hela dess utsträckning, är penn ngeräntan blott ett tecken till det verkliga kapitalets förökande geinom arbete och besparing. , Besparing — det är den enda guldmakarekonst Isom lyckas. Förutsätt att Frankrike aldrig bade ti sparat, att det hvarje år förbrukat inkomsten af sina , produkter, så skulle nationalförmögenheten aldrig -Iblifvit förökad med en riksdaler. Men hvem ville -Ispara i ett samhälle, som regerades efter de lagar ,Ini föreslår? Der skulle icke finnas någon sank dving -latt spara; ty principen för röntans afskaffande är att kapitaiet är stort nog; der skulle icke heller fin