Aftonbladet – 6 december 1849, sida 1

lår. Stockholm den 47 November 1849. Den Ungerska frågan och reaktionen). Art. VIII Vidräkning med Posttidningens famösa extraI puff-blad, utsändt gratis till Aftonbladets landsortsprenumeranter. Vid en närmare granskning af Posttidningens extrablad, finna vi att vår kollega, genom detsammas utsändande till Aftonbladets landsortspublik, gjort oss en ganska vigtig tjenst, för hvilken vi äro henne rätt mycken tack skyldiga. Att kollegans syftemål varit motsatt, förminskar ej värdet af den fördel bon i sin anletes svett beredt sin motståndare. Detta kan vid första påseendet synas som en paradox, men vi skola straxt förklara oss tydligare, och inviga läsaren i ännu ett mysterium al denna polemik. Posttidningen hade börjat sitt anfall med en mängd ensidiga reflexioner och utgjutelser utan någon faktisk basis, och vi inse ej hvarföre hon icke kunnat fortsätta sina operationer i samma riktning, hvarvid det blifvit vida svårare att gendrifva henne, än nu är fallet, då hon sökt ett skenstödi verkliga fakta. Hela hennes bemödande att söka så skrufva händelserna att de inpassa med hennes intresse, förråder nu alltför uppenbart de svaga sidorna, och vid några granskande blickar öfvertygas läsaren lätt att historien icke lemnar den officielle något handtag. Redan Posttidningens taktik förråder att hennes vädjande till historiska fakta är blott och bart en maskerad. Frågan skulle här vara att åberopa historiens skiljedom mellan tvenne tidningars olika referater om samma tilldra gelser; men i stället att först anföra sina egna såsom tillförlitliga utpuffade och sin motstån-ares klandrade referater, samt sedan med dessa ljemföra de historiska fakta, sådana de bevisligen passerat (hvilken metod af Aftonbladet begagnats mot Posttidningen), bar deremot det officiella bladet helt ogeneradt antagit sina egna referater såsom historisk urkund, och derefter satt sig sjelf till doms öfver Aftonbladet. Jenna metod är lika originell som beqväm. Ju mera Posttidningens egna referater afvikit från sanningen, desto större blir naturligtvis Aftonbladets syndaskuld, när till och med motsltåndarens mistlag upphöjts till rang, heder och värdighet af historisk urkund. BEhburu fabelaktigt detta än torde förefalla mången, skall man vid genomläsning af extrabledet finna att så verkligen är fallet. Posttidningen har, från början till slut, åberopat sina egna referater sisom historiska fakta, och följaktligen från sina egna spalter hemtat skiljedomen mellan sig och 0ss. Det är klart att historien på detta sätt får en förvånande elasticiiet; man skulle med denna nyhastoriska metod kunna bevisa snart sagdt hvad som helst. Den offcielle har debiterat misstag i sina referater; dessa referater upphöjas till rang af historiska fakta; och med åberopande af dessa faktan kan man sedan utan möda vända upp och ned på den verkliga historien. Lika originell är en annan taktisk spetsfundighet, hvaraf Posttidningen emellanåt betjenat sig. Läsaren torde erinra sig att Aftonbladet under hela det ungerska krigets fortgång meddelade en mängd korrespondensartiklar från krigsteatern, som voro särdeles rikhaltiga på detaljunderrättelser. Det är klart att stridiga uppgifter stundom föreföllo i dessa korrespondenser, utan att dervid kunde afgöras hvilkendera af korresnondenterna misstagit sig; men otvifvelaktigt har referenten vid sådana tillfällen handlat samvetsgrannast mot publiken, då han utan all mannamån eller förkärlek meddelat så väl den enes, som den andres utsago, lemnande åt publiken sjelf att bedöma korrespondensernas innehåll. Denna omständighet, ! som af Posttidningen bort senteras såsom ett; nytt bevis på Aftonbladets bemödande att referera opartiskt, har tvertom af henne missbrukats för att genom en advokatorisk sammanställning af åtskilliga dylika motsägelser bereda ett sken af bevisning för sina osannfärdiga påståenden. Hela extrabladet vittnar från ) Se N:is 209. 234. 235—937, 239, 240, 250, 254, 259, 265, 279, 281 och 283.