verkan på honom? tänkte han och teg litet för skräckt. Richard blickade också upp på sin värd. Så ömma, så outsägligt milda ögon hade han väl aldrig kastat på någon menniska, som på herr Hugo i denna stund. Hade han blott haft något enda epos eller till och med drama hos sig, så hade han säkert framtagit det. Det föll honom in, att till och med någon dag, berätta en hel svensk Schahnameh för sin värd och hans anhörige. Emellertid förnyade herr Hugo sin uppmaning till Furumo, att oförtöfvadt låta höra flere Songes. Richard betänkte sig. Jag skulle kanske kunna spela och sjunga Odins Polska, sade han efter några ögonblick. Odins Polska? hvad vill det säga? utbrast hofmarskalken storskrattande. Polska vill säga Polonnaise, och afser Polen. Men hvarken Polen eller Polackar funnos på Odins, Thors och Frejas tid.n Jag medgifver, att namnet var dumt, svarade Furumo. Det är också lätt rättadt. Jag skall emellertid berätta förhållandet med denna urgamla hymn, denna ur-songe, som tillhör sjelfva Sigtunas äldsta dagar, och står nära begynnelsen af hela vårt svenska Schahnameh eller den Skandinaviska hjeltesagan. Min Gud! hvad säger du? tala, tala! Herr Hugo och hela Jagtslottet vet, att sedan Sigge Fridulfsson bygt Sigtuna, upprättade han äfven der sitt stora offerhus, hvarest det blotades till Odin, Thor och Freja. Det största offret var, när, för afvändande af alltför svår tid, en menniska, en utsedd fånge slaktades. Den, som så skulle dö för hela folket, invigdes åt gudarne genom ett blotqväde, en offersång, en hymn. Den döende bölls af alla för helig; och sjelf gick han med hög glädje, att ifrån sitt blod, som flöt, låta sin ande dofta upp till Walhall. Qvädet sjöngs under slaktandet, på följande sätt. Sex skilda sångarhopar eller chorer stodo framför blotbordet, altaret: tre på den högra sidan och tre på den venstra. Alla sex sjöngo efter hvarann samma sång, hvilken helt och hållet blott bestod af fyra takter; men ehuru det var samma melodi, tog dock hvarje chor upp den i sin olika ton; och de tre chorerna på venstra sidan, hvilka bestodo af qvinnor, sjöngo omvändt (in motu contrario, skulie kanske Marpurg säga) bvad de tre chorerna på högra sidan, bestående af endast män, förut hade qvädit. Så beskaffadt var detta oupphörliga ett och samma, som dock aldrig var sig likt. Och när de tre venstra chorerna upphört, började de högra om igen, alltid på enahanda sätt. Så fortsattes sången, ända tills den slaktade uppgifvit sin ande. Så låt mig då för Guds skull få höra sjelfva den fasliga sången! utbrast herr Hugo, och strök med högra handen ned håren, som voro på väg att resa sig i hans panna. År det en polska, så — du kallade ju den Odins eller, jag tror, Frejas polska? Ja, min herre, det är i sjelfva verket en af de enklaste och obetydligaste polskor, man kan höra. Man förnimmer sannerligen deruti ingenting. Om man icke — Hvyad ? utbrast Frans. Ja, om man är en Odins, Thors och Frejas dyrkare, om man till sina tycken är en forntida Asiaman, då kan man dervid höra vättarne hoppa kring slaktoffret, och se alferne bära den döendes ande till gudarnes famn i Walhalls höga salar. Allt beror på en god vilja. Men, -afbröt Richard hastigt, jag tror det är bäst, efter denna hemska berättelse, att jag far om hela Frejas Polska, och i stället anför Mainours Sång vid Eufrat. Vid Eufrat? Hvad är det för en Mainour? Nej, alldeles icke! Du får icke gå förbi Slaktofferhymnen; jag vill höra den; och jag måste, jag skail. Men Mainours visa vid Eufrat vill jag också höra. Låt den komma sedan, min bästa vän! Eller Alalith Diurmeas Sång, då hon badat i Choaspes och derefter gick att så trollfrön i konungens trädgård? Nej, Frejas polska först! Eller Ansgarii Säng till de första christna i Sverige? Nej! Frejas hymn först. Eller Leonoras afsked? Nej, säger jag; men låt allt det der komma efter hand och i sin ordning., ! Eller Singurlams och Kungurlams jagt? Nej — Frejas först! Ciementia Ombrosa? Nej — Lemnia Zarisca? Nej! Gud, söm hafver barnen kär: fyrstämmig bön? Ack, den skall jag tycka om! Men, bästa Richard, Frejas polska först! Bättre är drottning Tanaqvils Sång vid spinnrocken. Hvyad i Guds namn? Ur romerska fornhistorien ? Tanaqvil? den spinnrock, som efter drottningens död upphängdes i Roms tempel! I sig sjelf var dock Tanaqvils rock en slända., Eller Biumaffos marche, då han anfölls och slogs af Cerdalimfio? Hm — Dianoras klagan, vid förlusten af handskarne? Ganska bra. Ceraunt toner i Tadmors öcken? Hm. Eller Isfendiars Sång vid dryckeshornet, som en annan tömde? Rättnu mäste det väl vara tjugu. Nej, nej, här fattas mycket. Då skola vi lägga till: den Gustavianska Sol sången: som är helt annat än den Solsång förut i Sverige gifves. Och om detta icke gör nog, skola vi taga Arrasmihas, Drajomintos och Rosalba Vingis visor. Räkna nu efter. Hvad jag skall blifva glad! Hvilka songes? Men ag vill höra Frejas polska först.n Blir det icke ännu tjugu, så må vi tillskjuta Jem ller Sången vid Nordstjernans graf på Nova Zemla; samt sist en liten visa, som heter all Verldens Slut. Dock, förlåt mig för allt hvad jag talat; och fter herr Hugo jemte de närvarande icke vilja gå örbi Odin, så må vi nu då höra hans dans. Frans öppnade snabbt historiesalongens pianoforte. Från N:o XXXI till L fortgå nu musikstycsen utan afbrott. Den högst egna komposiionen af N:o XXXI, Odins polska, är förut mmnämnd. Bland de öfriga skola tonkonstens vänner sannolikt egna särskild uppmärksamhet tt det dramatiskt uttrycksfulla XXXIII, Alaith Diurmåeo, åt den i koralstil hållna XXXIV, Ansgarit Varning; åt XXXVII Clementia Omrosa, i gammal italiensk oratoriistil; åt XXNIX Cingari Fest — österländsk dansmusik , spritande af lif, och hvaraf författaren sannolikt kommer att få höra ett och annat från dansorestrarne och veforglarae. N:o XL, Barnens bön, l; r en ljuf koral: XLII Dianornasklagan, ett äckt spanskt stycke; XLIII Cerauni Öckenång — ädel antik musik i en gammal tonart, att till ett lyriskt stycke i förf:s herrliga dra-! na Isidoros af Tadmor, och den intagande, anoniskt i fyra stämmor utförda Solsången FF Sr rr