Aftonbladet – 5 december 1849, sida 1

digaste kriminalfall, af Peter von Kobbe. Celle 1831. Denne författare söker visa genom hbandlingarne: att ingenting mindre felades än alla bestämda facta, att det ingalunda vore bevisadt, att Fualdes blifvit mördad genom främmande band, och ännu mindre, om detta verkligen varit händelsen, att det skett i Bancals hus, under dessa omständigheter och genom dessa personer. Han bevisar, att vittnesmålen och hela bevisföringen voro fulla af motsägelser, och vittnena sjelfva i högsta grid osäkra! han bemödar sig att ådagalägga, att undersökninsen, antingen ledd utaf partibat eller fanatisk ifvertygelse, af samtliga domarne blifvit förd orättvist och med en afgjord fördom emot de anklagade; att de högsta domarne förstått att inverka på juryn och afskräcka defensorerna; och försöker slutligen att förklara hela fabelns ippkomst. Det torde visserligen icke vara svårt, att uti många jurydomar upptäcka ej allenast försynlanden imot det formelt rätta, utan äfven mot örnuftets och känslans omdömen. Men om vår rättskänsla gör oss misstänksamma emot urydomarne, så kunna vi ej heller utan misstroende betrakta våra juristers domslut, så ofta lerås ur den: formella tättskännedomen hemade åsigter ej vilja öfverensstämma med dem, vilka juryn, på grund af mensklig öfvertyselse, erkänt för riktiga. Densamma förutfatade mening, hvilken i enskilda fall afleder jurymän från sanningen, firleder ock i allmänret våra lagkloke till misstroende mot alla juydomar, hvarpå vår juridiska litteratur icke aknar exempet Men enligt juryns begrepp, ler sanningen icke hemtas ur skrilna protooller, utan ur den lefvande verklighetens onedelbara intryck, kan endast den dom anses fverensstämmande med rättvisan, hvilken stöder sig på personlig kännedom om personerna, mm lokala förhållanden, m. m. Ty det hvad nan erfar genom skriftliga handlingar, hvad om blir synligt i tryck, icke sådant det är, ttan så som efterskrifvaren uppfattat det, unler inverkan af boktryckare, tidningsredaktö