Aftonbladet – 3 december 1849, sida 3

gå lika i omkostnaden för soldatens beklädnad och således höja eder årliga beklädnadsafgift till en åttondedel af soldatmunderingens värde. Rotehållarne ,vid andra regementen hafva gjort det långt för detta. Det vore då ej så lätt för rotehållarne att säga nej. Förhållandet torde derföre göra ursäktligt, att man i allmänhet icke vågat sätta tro till direktionens vackra löfte att låta sig nöja med blott en sextondedel af beklädnadens värde, ehuru otillbörligt det än är att misstänka vederbörande för att vilja purra bönder. Missförstånd mellan styrande och styrde är alltid betänkligt, och blifver stundom till sina följder bedröfligt. Det synes derföre som hade vederbörande, för att förebygga hvarje missförstånd, och för att bereda den kungl. hemställningen mera bifall, bort beledsaga den med någon redogörelse för bristens uppkomst, beskaffenhet och närvarande belopp, och med någon framställning af möjligheten för beklädnadsdirektionen, att, sedan ett årligt tillskott af en åttondedel af munderingens värde icke räckt till att vidmakthålla första munderingen, kunna med en tillökning af blott V,. af munderingens värde på en gång fylla den förra bristen och underhålla den andra munderingen, som begagnas ungefär lika mycket som den första. Nu hat man inskränkt sig till att låta rotehållarne få veta det intressanta faktum, att regementets chef underdånigt anmält, att brist finnes i beklädnads-direktionens tillgångar; men emot denna nakna anmälan kan rotehållaren sätta det faktiska förhållande, att direktionen bar hos honom i förvar ej allenast en ny mundering, hvarmed hans bestämda beklädnadsskyldighet enligt kgl. brefvet den 30 Dec. 4819 är fullgjord, utan äfven en äldre, visserligen sliten, men ännu i bruk, så att soldaten vid Helsinge regemente har tvenne munderingar, som tillhöra staten, och sedan minst en, som tillhör honom sjelf: eller en mundering mera än soldater vid de regementen, der rotehållarne åtagit sig en viss årlig beklädnadsafgift. Ett har man dock fätt veta, nemligen vederbörandes önskan, att beklädnadsdirektionen måtte ensam få hela omsorgen om soldatens beklädnad. Men skälet till denna önskan har man icke sagt oss. Skulle det tilläfventyrs kunna ligga i någon fruktan att äfven hos soldaten kan uppstånågon sjelfständighetskänsla, om han kläder sig sjelf, eller någon känsla af förbindelse till rotehållaren, om han mottager beklädnadsbidraget direkte från denne, och i någon förmuvdan att han bättre skall minnas att han är kungens karl, om han ständigt går i bkronans kläder, och således då villigare fullgör sin pligt att blindt lyda och icke resonnera. I sockenstämmoprotokollet klagas öfver roteringens tyngd, och denna klagan är icke obefogad. Det anses såsom en fördel att få betala rotevakans-afgift. Likväl är denna afgift enligt länets markegångstaxor årligen omkring 50 rdr rgs. Således kostar hvarje soldat roten årligen ätminstone denna summa, som är nära nog ett extra onus, enär hemmanet dessutom får skatta i likhet med alla andra. Åndock är jorden så strängt roterad, att, såsom händelsen är i I!sbo, hvarje soldatrote består af endast !3,, mantal jord af den svagaste beskaffenhet, med ett taxeringsvärde af blott 2,284 rdr bko. Men roteringen trycker ganska ojemnt; ty det finnas socknar, der hvarje rote består af öfver 2 hela mantal af flera tusen riksdalers taxeringsvärde; och enligt Forssells Statistik hålles i allmänhet (öfver hela landet) en soldat mot ett taxeringsvärde af-8.239 rdr,. Hvarföre kan då en roteringsjemkning icke tillåtas, åtminstone inom regementet ? Protokollet anmärker 3:ne fall, i hvilka Ilsbo socknemän förmena roteringsverkets fundamentalakter vara förnärmade, och som torde förtiena ett kort öfvervägande. Det första, eller att rotehållarne hade genom krigsartiklarne af 4798, värfningsstadgan af 4802 och kongl. brefvet den 8 Sept. 41824 blifvit frånkände deras genom dessa aktertillförsäkrade rättighet att tvinga försvarslöse att tjena för sina soldatnummer på de af Carl XI bestända: vilkor, är obestridligt, och likaså att soldatlegan derigenom blifvit betydligt förhöjd. För armeens moralite och anseende var det nödigt att sådane uteslötos, som biifvit straffade för nesligt brott; men detta gäller icke om dem, hvilkas förseelse bestå i lösdrifveri, eller så kallade driftekarlar; hvarföre kunde man då icke längre få insätta dessa? Man säger väl, att deras uteslutande var nödigt för armåeens tjenstbarhet; men då borde man bevisa att svenska armeen var mindre tjenstbar den tid ett sådant tvång tilläts, eller ätt den ryska artnen är det nu. I förra fallet får man göra med de vackraste bladen i svenska armtens krigshistoria, och om ryska armten yttrade Napoleon, när han efter österrikiska armtåens kapitulation vid Ulm år 1805 tågade den ryska til mö tes, uti en proklamation till sina soldater: Vid denna nya kamp fäster sig synnerligast infanteriets nära. Nu skall för andra gången hon afgöras, den frågan, som redan blifvit besvarad i Schweiz och Holland, om franska infanteriet är det andra eller det första i Europa,.) Den store krigsmästaren ansåg således det ryska infanteriet vara, näst efter det franska, det första i Europa, och man synes i våra dagar icke vilja mycket nedpruta detta loford. Ett vigtigare skäl för åtgärden är det vanliga förebärandet, att det skulle vara oförenligt med tidens liberala anda att tvinga någon till krigstjenst. Detta skäl förtjenar all uppmärksamhet, men fullt tillfredsställande blir det först då, när man låter denna liberala andas fordringar göra sig gällande äfven i våra öfriga lagar. Så länge den måste hålla till godo att våra representativa lagar behandla den fattige utan undantag — såvida han icke bar lyckan att illhöra de privilegierade stånden — såsom styfbarn och omyndig, ehuru en hvar vill lika litet vara styfbarn i staten som i familjen, utan äfven att våra polislagar medgifva att döma den, som egnar sig åt ösdrifveri, att inspärras på korrektionsinrättningarne, utan att ban begått nägot brott, så kunde den väl ;ckså tåla vid att bevisliga lösdrifvare tvingades till rigstjenst. Insändaren vågar tro, att det vore miniIre hårdt mot dessa stackars menniskor, att döma lem till krigstjenst på de af Carl XI bestämda vilkor, än att utan krus och barrhertighet nedstörta lem i sådane kloaker för moralisk -orenlighet i staen, som Långholmen eller andra korrektionsinrättingar. Att staten skulle vinna derpå lika mycket om rotehällaren, är utom all fråga. Det andra stori 4 ) Napoleons hi af Thiers, 4:de bandet, pag. 77. FADRE us. Uti ett rum i andra våningen uppbröt an ett schatull, öppnade derpå i bibliotekslm AE LL EE oo oo . s