Aftonbladet – 3 december 1849, sida 2

kungliga bestraffningen för kapten Z:ns till och med blott tysta deltagande uti ett reformsällskap. Kapten Z:n ansåg icke generalfälttygmästarens meddelanden vara något förtroende. Han emottog dem icke heller som något, hvilket han var inoraliskt eller legalt pligtig att hemligthålla. Den större delen af allmänheten är säkerligen af samma tankaå som han; och hvarföre, eller i hvad afsigt skulle väl orsaken till konungens straffande missnöje helsningsvis uppgifvas, om icke kapten Z:n till straff och androm till varnagel? Men då borde ju också kapten Z:n fiona sig uppmanad att låta denna varnagel komma till andras kännedom. Om denna slutföljd är riktig, och att vitro den vara det är naturligt, så är kapten ej allenast orättvist, men oförståndigt bedömd af dem, hvilka ansett bans kungörande af den namnkunnig blefne tilldragelsen såsom ett brott emot varc sig anständighetens, moralens eller hederns, lagb Med dessa få ord till inledning, gå vi nu att skårskåda den ifrågavarande uppsatsen uti onpostens nummer 272. Artikeln är besynnerlig och på sitt sätt ganska märkvärdig. Den synes hafva gjort sig till föremål, att efter mera än 3:ne minaders förlopp sätta i fråga: Om en så obetydande omständighet, som den att hr Z:n för halftarnat år sedan varit en passif deltagare uti ett reformsällskap, kunnat våra den verkliga orsaken, om än den föregifna anledningen till hr Z:ns förbigåendo .. Hvilken blifver väl slutsatsen af detta Aftonpostens säkerligen ganska loyala, men högst opåkallade uppträdande? Ingen annan, än att det först och främst skulle kunna vara den högsta myndigheten tillständigt, att vid befordringar bafva andra afseenden än å skicklighet och förtjenst; och för det andra, att det vore den högsta myndigheten vVärdigt, att föregifva en orsak till miss med. en individ, under förtigande af den till rissnöjet förhanden varande verkliga orsaken. I sanning en egen föreställning om den högsta myndighetens ej mindre legala än moraliska attributioner: en föreställning, hvilken vi på långt när icke skulle vilja låta komma oss till last, då vi likväl, ifrån början till slut, tillåtit oss ogillande omdömen öfver maktutöfningens särskilda phaser, i de så ryktbar vordne sak. — Aftonposten söker för. sitt otvifvelaktigt vätmenande tvagningsförsök ett stöd uti återupprepandet af de flere fall, då embotsmän blifvit befordrade oaktadt de varit mer mindre verksamme medlemmar utaf reformsällskaper. Men först och främst torde Åftonposten fiuns, au det icke varit praktiskt verkställbart, att ifrån fordringar utesluta alla de män, hvilka deltagit uti reformsällskaper; sedan lärer det väl icke heller u tonposten, att godtycket gemenligen alltid uts för sina planer bland de minst betydsn: såmedelst med minsta äfventyr verka eller, som det kallas, statuera exempel, och slutligen tor de Aftonposten äfven böra något toga i betraktande det Peyronska cirkuläret, hvilket utgick långt före 1848, och som man skulle föreställt sig nära rog annulleradt genom det hvilande representationstörs!agets tillkomst, hvadan man funnit så mycket mera skäl till förundran, att kraftyttringen af 1849 uti det Zachrissonska målet dateras ifrån sednare delen, och ställer sig samtidig med reaktionens bruta!s framgång inom det öfriga Europa. Sat sapienti! Aftonposten utropar emedlertid, med en egen tillförsigt i afseende på den förmenta orvöjligheten, att reformsällskapet kunnat vara annat inr den föregifna, ej den verkliga orsaken till det Zechrissonska missödet., — Nå väl! Kan man äl föreställa sig en sådan inkonseqvens, som att ensamt herr Z:n, om hvars verksamhet i reforesallskar perna icke varit d t ringaste bekant, skulle likasom af en nyck blifvit utsedd till cu offer för ett missnöje, som förut aldrig vetterligen uppenbarat sig? (Huru! icke ens i det Peyronska cirkuläret?) och härtill svara vi helt enkelt: jo, hvarför icke? Godtycket är sällan konseqveri. Det utgör en dess innebkoende egenskap att icke behöfva vara det. Aftopposten ingår temmeligen nära i det löjliga, då han vill bevisa, att hela den Z:ska frigan står utom möjligheten för bedömandet, i bri: tande om hvad som må hända om Z Konungen varit anmäld: af bris! på tillförlitlig kännedom om innehållet åf samtalc! en.ellan Konungen och general Arbin; samt om, hurw orden dervid verkeligen fallit. Hvad bärom redan är kändt, har säkerligen betagit all: iu tvekan i frågans rättvisa bedömande, och det är nästan för sent att nu mera uppkasta 11 om saker, dem ingen opartisk menniska . iviflar. Öfverste Heyl, säger Aftomposten, kude efter mångas tankar bordt afskedas omedan han, om. icke föranstaltat åtminstone såsom chef framburit och tillåtit de så högst lagstridige — opinionsyltringarna emot herr Z:n. Visst icke till ursäkt, men såsom milirende omständighet vid bedömandet af? öfverste Heyls handlingssätt, må det likväl erivras, att opinionsyttringen var undertecknad af baron Wrede: — Konungens kabinettskammarherre, ansedd sisc stående: ganska högt uti Konungens förtroende, bvilket gifvit anledning till funderingar hos många. Han är derjemte en betydande man inom vapne:: cch honom, såsom den synbara anstiftaren af-oj pinionsyttringen, har likväl ingenting obebagiigt vederfarits — utom det, måhända, att han ej blifvit gens ralfälttygmästare, hvartill ban troligen egt både för!jenst och skicklighet. Aftonposten torde raöjligen härtill vilja svara, att Ibaron Wredes innchafvande militärtjenst icke står inom afsättlighetskategorien. Men iromden extra judiciella bestraffningens kategori ,står den aildeles på samma linie som kapten Z:s; eburu fi seelserna vid jemförelse dem emellan säkert äro 2f mycket lolika svår beskaffenhet. — Sedan Af:orposten anfört de bevis han troit vara tlande i denna fråga, synes. det ej vara för tidigt att framställa Jen annan fråga, sem. tan hittills ej sett vidrörd, Imen scm ej torde bör a alldeles åsidosätta; den nemligen om icke kvigsfiskalsenibetet öger 2:01 lagligt Jåliggande att sjelfmant åtala brott emot gällande lagar, begångna ivom krigsståndet. Har krigtfiskaHen verkligen, som men tror, ett sådant äliggande, Iså frågas vidare: Var baron Wredes foranustaltarde -laf den ryktbara opinionsyttripgen icke et, all subordination förstörande tilltag? Var det icke ett