Aftonbladet – 1 december 1849, sida 3

sam emottog smekningen af allt som tjusar och bländar i de milda regionerna, verldens trädgårdar. Det är just på vägen utmed hafvet till Florens, som alla luftens röster ackompagnera dens röst, som färdas förbi med en illusion i hjertat. Sjelfva namnen på byarne som slumra vid vattnets rand äro fulla af behag och harmoni. Klockorna på kullarne, träden i dalen tyckas i ert öra hviska dessa namn: Vianello, Pian di Pisa, Casina, Ponte d Era, Empoli; man kunde säga att denna väg långsamt reciterar en vers af Virgilius, och att den är omgifven af dessa unga trän; som trifvas der bland fjärilar och amoriner. Landskapets behag mildrar den resandes feber; hafvet är redan fjerran och han tror sig ännu höra dess vågor, då de tvenne minnesmärken, som skrifva namnet Florens i himlen, marmorklockstapeln och Sainta Maria dei Fiori döme höja sig framför honom. Grefve de Mersanes skyndade som en blixt genom staden, gick öfver Arno på Treenighetsbron, till San-Spirito, och skyndade ed få steg uppför trappan. En dörr öppnades . . . Madonnan della Seggiola som gläder sig öfver sitt barn i Pitis galleri är endast skuggan af den sol som nu bländade den unge mannens ögon; han föll på knä för den gudomliga gruppen; och midt i sin tysta beundrans hähryckning kände han en välbekant hand trycka sin, och en barnslig smekning berörde hans hår... Om lifvet alltjemt liknade detta ögonblick skulle lifvet vara någonting! När Anatole reste sig, hade en röst, ljuf zom