Aftonbladet – 1 december 1849, sida 1

Jag känner min pligt min herre, och om n kände er i detta ögonblick, så iakttoge ni tyst nad och vördade denna ädla qvinnas smärta hennes, som dukar under för så många skak ningar. Grefve de Mersanes, jag tiger alltid mär jag väntar en utmaning efter en förelämpning. Godt, min herre.n Grefvinnan liggande i en fåtölj, och med båda händerna hållande sin dotters porträtt, ackompagnerade denna seen med sina snyftningar, Hon uppgaf ett sönderslitande skri och utropade; O. min dotter! Min detter! Hvem skail återgifva mig henne?, i Madamep, sade Anatole, ,det är mig bevisadt, att ert barn är i denne mans våld; men denne man är i mitt. Således madame, lugna er, vi äro i ett land hvarest finnes rättvisa, hon skall blifva er återgifven. Jag lemmar er ej mer, grefve Fabiano, och då ni återgifvit barnet it sin mor, skall jag återgifva er friheten. Då blir det jag som lemnar mig i ert våld. Grefve de Mersanes, sade grefvinnan med natt röst, ni har ingen upprättelse att gifva. Förlåt mig, madamev, sade Fabiano med ganka väl speladt lugn, långt före detta tillfälle ar grefve de Mersanes blifvit förolämpad af nig, och jag upprepar min förolämpning i en vinnas närvaro.n Jag förstår er, grefve Fabianon, sade Anaole, mätande sin motståndäre från hufvud till ot; ni är en siciliansk slagskämpe, en man ed lång värja och kort tapperhet, och ni änker draga er ur affären med en duell. Nåäl, jag förklarar er att jag ej slåss; mitt lif ch mitt blod äro till denna E qvinnas jenst, som ej äger annat stöd än oe Grefvinnan tryckte den unge mantiens hand. Madamev, tillade de Mersanes, lemna oesl llena här, ni behöfver hvika ... Drag er tillaka; frukta intet för mig, intet; min arm är!