Aftonbladet – 30 november 1849, sida 2

ståndet. Bedömandet af hans framställnings giltighet i den frågan beror på synpunkten, hvarunder man ser ett lutherskt presterskap. Politiskt betraktadt, lika mycket som religiöst, saknar det troligen icke sin vigt, att genom allt flere personliga exempel likasom visa svenska presterskapet hurusom det dock låter sig göra, att inom sjelfva dess stånd vara frisinnad och träda på den progressiva bildningens bana, äfven ireligiösa mål, utan attaf prelaturen kunna rubbas härvid. När en politiker eller dogmatiker står utom ståndet, är det vanligt, att presterne om honom utropa: han förstår icke oss och vår sak! han kan icke bedöma den! Men sådant låter mindre väl säga sig om hvar och en, som, befintlig på sjelfva det lutherska prestområdet och oförhindrad af dettas institutioner (rent och grundligt uppfattade), arbetar i sin mån på en allt vidare fortgående reformation. Den stora fördelen af att ett sådant arbete sker inom lutherdomens eget sköte, i stället för utom detsamma, har på ett annat ställe utförligare blifvit ådagalagdt), och derstädes äfven den politiska vigten blifvit framhållen af att just prester egna sig åt reformativa sträfvanden. Detta var det allmänna. Jag kommer nu till något enskildt. Hr C. synes ej veta — eller låtsar åtminstone ej veta det — att Lifbeväringsregementet, hvarvid jag tjenar, aldrig utom de 8 å 14 dagar, då det samlas till möte, har någon den ringaste pastoralvård att af regementets pastor erhålla ), och det af skäl, att hvarje beväringsyngling tillhör sin territorialförsamling på landet eller i staden, hvarest han ir skattskrifven, och der han njuter sin religiösa skötsel. Detsamma gäller ock om regementets hela officerarepersonal. Reg:tets : pastor kunde således, utom på de dagar mötet räcker, icke taga den minsta befattning med religionsvården, utan att göra olagligt intrång på andra kyrkoherdars område, i strid mot deras . både skyldigheter och rättigheter. Lifbeväringsregementets pastor eger icke att predika annorstädes eller andra tider af året, än på de sön-och helgdagar, som inträffa under mötet. Denna pligt har jag till alla delar uppfyllt, utom vid ett möte, då jag till följe af sjukdom var permitterad. Då jag således fullgjort alla mig tillhörande tjensteåligganden, vet jag icke med hvad skäl hr C. påpekar, att min befattning egentligen skulle vara en sinekur. Författaren af Ställningar och Förhållanden, såsom sjelf jurist, torde inse giltigheten af heia detta anförande, och tillika, såsom bumanist i allmänhet, ej jäfva riktigheten deraf, att jag, då ingen pligt manade mig att i andra pastorers kyrsor uppträda med opåkallade predikningar, icke varit begärlig efter denna utmärkelse; helst måhända en och annan ej skulle bafva funnits obenägen att stämpla detta, om jag gjort det, såsom behäftadt med någon, om än aldrig så liten, släng af spirituell ostentation. Åtminstone måste det hafva varit mig tillåtet att undvika till och med skenet af slikt. Men hvad beträffar de tjenstförrättningar, som tillhört min befattning vid mötena, och som jag derföre utöfvat, hoppas jag hr C. skall kunna få inhemta af alla, som dervid närvarit, att sann andakt, och icke en sådan som han behagat uppdikta, dervid varit fullkomligt rådande. Jag bör slutligen säga några ord om prestdrägten, hvarmed hr GC. låtit sin penna !eka sid. 65. Vill man något allvarsammare tänka på denna till utseendet mindre betydliga sak, skall man onekligen finna det vara af en i grunden icke så liten betänklighet, att, utom i tjensten, bära en från andra menniskor särskiljande drägt. Det är också en sanning, att det presterliga uniformsbruket i andra länder mycket aftagit. I Danmark, Norge och flere delar af Tyskland träffar man ofta prester, som, utom vid embetsförrättningar (der drägtens ovanlighet, just upprätthållen genom ett icke alldagligt bruk, höjer tillfällets högtidlighet), visa sig klädde i rockar af åtskillig snitt och färg, svart halsduk o. s. v. I Sverige, till och med i hufvudstaden, har man på de sednare åren ej sällan sett theol. doktorer, kongl. hofpredikanter och riksdagsmän af presteståndet visa sig i publiken, i sällskaper, ja, till och med på kalaser, utan kragar, och med vanlig civil rock. Detta är alldeles icke underligare, än att embetsmän af flere andra slag (hofrättsoch kollegiiledamöter, borgmästare, rådmän, häradshöfdingar m. fl.) ofta komma i det allmänna utan uniform, så fort tjenstförrättning ej är i fråga. Detta har alltmer blifvit en rådande ton; och äfven bland militärer, hvilkas stånd väl eljest synes stå det formelt angelägna så nära, ser man icke så få exempel på ett uppträdande i sällskapskretsarne utan uniform. Saken, i sin allmänhet betraktad, är för öfrigt icke alldeles utan betydelse, när man besinnar folks fallenhet att förvexla ytan med innehållet och tro någonting distinktivt heligt ligga i kulörer eller snitt på kläder. Månne detta icke kan kallas en art fetischism? Om det då icke rent af är en skyldighet alt minska denna fördom, så måste det likväl vara tillåtet att icke öka den; belst lagar och författningar ingenting utstaka om en prests drägt utom tjensten. Hr C. skall säkert, såsom jag hoppas, vid moget eftersinnande finna alla dessa tankar hvarken oriktiga i sig sjelfva, eller oförtjenta af ett närmare begrundande. C. J. L. Almqvist. 3 Se: C. J. L. Almqvists Monografi sid. 255—279, ) Undantag eger blott rum, om den sällsynta händelsen mellan mötena inträffar, att någon regementet tillhörande sjuk aflider på garnisonssjukhuset, då han begrafves af regementspastorn. erste Litteratur. Fälsmarskalken grefve Johan Christoffer Toll; biografisk teckning; Förra delen Sthm 1849, GTA st intar rr I BG VI, AA I LLA