Aftonbladet – 29 november 1849, sida 1

kanhända, underkastar jag mig ett steg som efter min tanke skall vinna förlåtels2 af Gud. Grefve de Mersanes, vill ni se denne unge man som talade till mig med så kärleksfull förtrolighet ? Jan. Vill ni höra elt samtal emellan honom och mig?... Ni svarar ej: jag förstår er tvekan... Den är orättvis... men jag förlåter er... Det ir er tillåtet, ångestfull som ri nu är, att drifva min eftergifvenhet till det yttersta... Ni fruktar att jag skall underrätta den unga mannen genom ord eller bref, och att jag pålägger honom en roll för att bedraga er... Nå väl, ni skall ej lemna mig. Jag väntar den unge mannen klockan tio i min kammare. Jag visar er en plats der ni kan se allt och höra allt utan att sjelf blifva sedd. Emedan man ej tvekat att betjena sig af detta medel för att göra er illa, kan jag också föreslå det såsom äkemedel. Min mun skall vara stum; en annan skall tala för mig, och ni skall veta allt. Anatole fattade den unga qvinnans hand och iuktade den med tårar. : Förlåt mig, madame,, sade han med hjertats röst, förlåt mig, jag går att sätta kronan på mina fel. Jag antager! Jag är ej nog stor, nog ädel, nog hjeltemodig att afslå. Jag hänner att min pligt skulle vara att tillsluta ögonen och säga: Jag blundar och tror; men jag har ej mod till denna pligt. Öfverdriften af min kärek gör mig brottslig. Om jag älskade er minIre skulle jag afslå. En vild afgrundslik nyikenhet förtär mig, en förskräcklig syn bränver min panna; det fordras ett mirakel för tt rädda mig; förlåt mig och rädda migl, Icke ett ord mer, grefve Anatole; jag forIrar intet som öfvergår menskliga krafter., Kusken erhöll befallning att påskynda hätarna. Vagnen rullade ur staden och in pål jägen som för till Arnos dal. På föga afstånd rån fästningsverken stannade den vid foten af n kulle, Dagen led till slut. Anatole ochl: dortensia gingo uppför en spiraltrappa till gal-l: erverket af ett litet hvitt hus med gröna jausier. Stanislaus, den polske be jenten, öpp-l