Aftonbladet – 28 november 1849, sida 1

Kossuths afskedsmanifest till fäderneslandet. Detta manifest som skrefs vid Kossuths vistande i Orsowa, lyder som följer: Farväl, mitt älskade fädernesland! Farväl, du Magyarens land! Farväl, du sorgens land! Aldrig skall jag mera skåda topparna af dina fjell; aldrig skall jag mera gifva den älskade jord, hvarest jag drack rättfärdighetens och frihetens mjölk från min moders bröst, namnet fädernesland. Förlåt, o förlåt honom, som från denna stund är fördömd att irra omkring långt bort från dig, för det han kämpade för din lycka. Förlåt honom, som blott kan kalla den fläck af din jord fri, hvarest han nu dväljes jemte en handfull af det besegrade Ungerns trofasta söner! Min sista blick är fästad på mitt fädernesland, och jag ser dig öfverväldigad af smärta. Jag blickar in i framtiden, men denna framtid är insvept i mörker. Dina slätter äro betäckte med blod, hvars purpur den obarmhertiga förhärjelsen vill förvandla till svart, sinnebilden af sorgen öfver de segrar, hvilka dina söner vunno öfver din heliga jords gudshädande fiender. Huru många tacksamma hjertan hafva ej uppsändt sina böner till den Allsmäktiges thron! Huru många tårar hafva icke strömmat från deras innersta djup för att anropa om mensklighet! Huru mycket blod har ej blifvit utgjutet för att bära vittnesbörd om, att Magyaren tillbeder sitt fädernesland och att han förstår att dö derför! Och dock, du mitt älskade land, dock är du i träldom! I ditt eget sköte skulle den boja smidas, som är bestämd att binda allt som är heligt och understöda allt gudlöst. O allsmäktige Skapare! älskar Du ditt folk, som Du gaf seger under vår hjeltemodige stamfader Arpad,så bönfaller jag Dig att icke låta det nedsjunka i förnedring. Jag talar till dig, mitt fosterland, från min förtviflans, afgrund, och medan jag ännu dväljes på tröskeln till din jord. Förlåt mig, att så många af dina söner hafva utgjutit sitt blod för dig, för min skud. Jag kämpade för dig, ag hoppades för dig, ännu i det mörka ögonblick, då det förskräckliga ordet förtviflan stod skrifvet på din panna. Jag höjde min röst för dig, då menniskorna betraktade dig som slaf. Jag grep till svärdet, då alla förtviflade om Magyarernas sats. Tiden har skrifvit ditt öde på historiens blad med svarta och gula bokstäfver — död. Nordens koloss har satt sitt sigill under denna lom. Men det glödandet jernet från östern! skall bortsmälta detta sigill. För dig mitt fädernesland, som har utgjuit så mycket blod, gifves då ingen barmhertighet; förtär icke tyrannen sitt bröd på de berg, som blifvit uppförde af dina söners ben? Den otacksamme, som du hade öfverhopat med ditt förtroende, han reste sig emot dig; han reste sig mot dig, denne förrädare mot sin moder, och tillintetgjorde dig. Du har tålt ut; du har icke förbannat din tillvarelse; ty din barm, och högt öfver all sorg, har hopoet byggt sig ett altare. Magyarer! Vänden icke eder blick bort från mig; ty i detta ögonblick sköljas mina gon af tårar för eder, för den jord, som ännu, nedan mina vacklande fjät gå hän öfver den, allas Ungern. Fädernesland! Det är ej främlingens jern