Aftonbladet – 26 november 1849, sida 2

ML gy UL AGIP LEN VLA UpDdfe ATITALITeTTA ie And ting af vigt. MÅ LSUNGSGALSNIIDT Artisternes och Litteratörernes Femte Soire, 1:a Art. Bland de många i sednare tider uppkomna stiftelser torde få kunna sägas förena en värdigare och vackrare, med nytta och nöjer förenad syftning, än Artisterres och Lilteratörernes Pensionskassa, som efter knappt halfannat års tillvaro redan hunnit ackreditera sig, så väl som dess soireer verkligen blifvit xen voguen. : ostlig och animerad var äfven denna, och då n..a inträdde i galleriet, der ögat på en gång moö.tes af de effektrikt belysta taflorna och en vacker och vald samling åskådande herrar och damer, hvilka i täta grupper böljade genom galleriet, finner man med glädje äfven hos oss ett allt mer vaknande konstsinne. Denna femte exposition, innehållande en så att säga alldeles ny uppsättning af konstverk, emedan ingen af dessa taflor funnits på de förra expositionerna, bevisar br Woblfahrts stora kännedom af de jemförelsevis med andra länders, visserligen knappa tillgångar som här finnas och att ändock deribland kunna göra ett för konstkännaren tillfredsställande och intagande urval. Det pikanta i sammanställningen af moderna konstnärers och gamla mästares taflor gör redan all enformighet omöjlig; sjelfva anordningen i deras placering har här med beräkning åsyftat att slå an vid första anblicken. Porträttafdelningen, ej minst varierad, torde först väcka åskådarens intresse. Bland filen af damerre ser mav en munk (M 5) som så gudsnådeligt bligar mellan en yppig slumrande flicka (63) och en skön Lucretia, (188) — och å andra sidan en spansk ädling (137) som iefnadslustigt tyckes le åt de å ömse sidor plecerade mycket botfärdiga Mcogdalenorna af Guido och Albani (131 och 97). ÅA ena sidan der borta en vällustig Dubarry (129) mellan den sedesamma Hedvig tleonora (8) och (11) den sköna Isabellav (fru Gelhaar i Robert). I fonden a: galleriet kejsar Nicolaus med svit, och å motsatta sidan hr von Hartmansdorffs porträtt, ett af Södermarks mest idealiserade och mästerliga arbeten. Skönhet var hans snilles lösen, var hans varma själs idol. Lyst af strålar från dess gloria, nådde han sitt höga mål. Ännu på sin sista lefnadsdag fästades hans matta blick vid den på en gång täcka och stolta bilden af en ung dame ur la haute volee (50); hvad fadren ej hann fullborda, blef sonen förbehållet. Vi hänvisa till katalogen, och torde ingen utan rörelse och vördnad för den store konstnärens minne staduna vid denna tafla, hvarunder nans egen bild (59), en liten klenod bland allt hvad porträtter heter, sitter som ett insegel under handlingen. Bland Södermarks skönaste taflor ser man porträttet af den bekanta Carolina Byggler, som följde Byström till Rom år 1833 och sedan förblef hos honom till hans död, samt erhöll hans testamente. Södermark målade denna tafla i Rom 18383, och den täflar i mångens tanke med hvilken mästares som helst af både gswmla och nyare skolorne. Södermark den yngre har gått i fadrens-fotspår på ett lyckligt sätt, derom vittnar landtmarskalksporträttet (N:o 56) jemte ett annat (N:o 61) lika mycket, som konsthistorien har få dylika exempel i arfsväg. Ofvergå vi till historiska porträtter, torde främst v. d. Helsts porträtt af den namnkunnige amiral Tromp (118) väcka kännarens beundran. Jag bugar mig,, yttrade Södermark, då han första gången såg denna tafla, och säkerligen skulie hvem som helst göra detsamma, om den kunde ana till hvad pris, en dylik gubbev kan stiga på en auktion t. ex. i Amsterdam. Don Carlos som barn (139) är en äkta Titiano, en af de dyrbaraste i Byströmska samlingen, i bouppteckningen upptagen till 2000 rdr bko. Byström köpte denna tafla i Romagna, och bland flera öfriga ur hans rika samling företer äfven expositionen en ypperlig Velasquez (136), Påfven Innocentius X, hvaraf en större tafla finnes af samma mästare, alldeles lika med denna, i Palazzo Doria i Rom. Velasqvez målade, likasom Titian, endast höga herrar och vackra damer: i Madrid såg man den s. k. ambassadörsalen i palatset prydd med idel grander och riddare, i Philip IV:s hof, äfvensom den namnkunniga familjetafla, der konstvären skildrat sig sjelf, likasom afmålande prinsessorna, och konungen, tittande in genom dörren. Då konungen sedan kom att bese den fulländade taflan, tog han penseln ur den förlägne konstnärens hand och sade allvarsamt, atl kan ville rätta något som var glömdtn, hvarvid konungen å konstnärens bild satte SS. Jacobs riddartecken! Denna med de öfrige af Velasquez nämnde taflor förvar:s f. n. i S. Fernando. Innan vi sluta porträttafdelningen, må vi hänvisa åskådaren till det märkvärdiga porträttet al Martin Luther (108) af bans vän Cranach, ett af de dyrbaraste porträtter som finnas i Sverige och troligen efter naturen måladt. Holbeins små porträtter af Melanchton och ett fruntimmer (119, 120) äro äfven af