Aftonbladet – 26 november 1849, sida 1

i trädgården blandade sig i detta ögonblicks intryck, och Anatole frågade sig, utan att erhålla svar, huru så mycket brottsligt koketteri kunde förenas med så mycken fromhet! Han hade velat kunna tvifla, men passionens öga bedrog sig ej: det var nog den lättsinniga grefvinnan i Braschiska trädgården. De Mersanes beväpnade sig med ett öfvermenskligt mod och beslöt invänta grefvinnan på torget utanför kyrkan och att djerft närma sig henne, om omständigbeterna det tilläto. Detta beslutadt, utgick han och väntade messans slut. En vagn höll framför en af torgets obelisker; en ganska enkel hyrvagn, utan domestiker och vaktad af en stackars insomnad kusk. Anatole kastade en blick bakom fönstergardinerna, och sig på sätet en solfjäder och en magnoliablomma. Den enklaste sak kommer en ofta att darra, när en lidelsefull tanke eller ett kärleksrikt minne är fästadt dervid. Upptäckten af en blomma har mången gång gjort en ilskåre mera glädje än upptäckten af Amerika vjorde Columbus. Men den oafvisliga synen i trädgården var olyckligtvis alltid nära fästad i den unge mannens hjerna, och alla verldens magnolier skulle Vissnat för detta minnes efterhängsenhet. Slutligen syntes på den helt och hållet af jus öfversvämmade förgården, emellan stråarne af den nedgående solen och kyrkans romma skuggor, en ung qvinna, liknande Dasens staty, som Michael Angelos ande skulle väfva skickat lefvande från Pensipros kapell ill denna Santa Maria Novella, som den store vitdhuggaren kallade sin maka (Mia sposa). Jet var hon! Solen tycktes hejda sin char, ör att kröna henne med sina strålar; de Meranes tog några steg på det öde torget, för att räffas af grefvinnans första blick och döma