Aftonbladet – 24 november 1849, sida 2

fyra höstar, samt två pass in blanco. Aila mina fonder äro placerade i en utländsk bank. Jag har mera penningar på mig än jag behöfver för att föra dig till ditt land, och såsom handpenning gör jag dig en present af min vagn med spannet. Anstår detta dig? En god gerning och en god förmögenhet, på min ära! Jag vågar kuppen!... Just nu är markisen af Isola-Bella frånvarande och jag är nästan herre i buset... Jag skall skaffa det ni begär. At fanders med all fruktan! Den som ingenting vågar vinner heller ingenting!, Som man väl kan förstå, gick allt efter markis Vianis önskan. Ställningen var egen. Viani begärde på knä det som man brann af önskan att bevilja honom. Midt i natten anlände Cesare från staden med vagnen, hästarna och passen. Han låtsade iakttaga de största försigtighetsmått för att undfly bevakningen i ett öde hus; han gaf Viani sitt livre och tog dennes svarta rock. Annu i sista ögonbiicket dröjde han på dörrtröskeln och tycktes rygga tillbaka för ett hemligt förräderi; men Viani kastade sig till hans fötter och fuktade dem med en sådan ström af tårar, att Cesare besegrad höjde sina händer mot himlen och sade: Låtom oss gåln De uppstego begge i vagnen och postiljonen erhöll befallning att taga vägen till Toscana. Viani omfamnade Cesare. Se här, sade betjenten, huru lätt det är alt bedraga polisen. Man måste tillstå att regeripgarne ofta använda stora åsnor tillatt bevaka. staternas säkerhet. Hvad säger ni derom, markis Viani? Svaret blef en suck. Viani skyndade med posthästar till Neapel, från Neapel till Cadix, och han trodde sig ej säker förrän i London; det var dessutom der, som hans fonder voro placerade i åtskilliga bandelsbus. En händelse, långt efteråt, störde det lugn han njöt i England. På Theatre Francais: i London spelade man Misantropen. Salongen var till den grad öde, att på tredje raden fanns en polisbetjent för att förekomma brott, i händelse att skuggan af