Aftonbladet – 24 november 1849, sida 2

Jas, svarade Cesare, i det han låtsade qväfva en suck. Stackars qvinnalv Ja! O, ja! Stackars qvinnal Led hon mycket innan hon dog! Lyckligtvis ej; hennes hufvud föll hårdt mot trappan; hon uppgaf ett skrik... och var död! pJesu! Maria! sade Viani i det han lutade hufvudet i sina hopknäppta händer. Cesare torkade sina ögon med handen, som om de varit fulla af tårar. Ni är en bra karl, ni! sade Viani med denna milda röst, som stolta män antaga mot en underlägsen, af hvilken de bero. Ni är mycket god, min herre, svarade betjenten. Ni är icke den, Cesare, som skall ba mod att döda mig, när den olycksfulla befallningen komrner ! O! Visserligen icke! Hellre döda mig sjelf ! Men en annan; en annan, Cesare, skall ega detta mod?... Det är Poggioli, som vanhgen är betrodd med denna syssla.n Vanligen! O, min Gud! Hvad säger ni, Cesare? ... Detta hus är då en mördarekula? Cesare böjde hufvudet och iakttog en förskräckande tystnad. VWViani gjorde denna reflexion för sig sjelf: Se här då, huru polisen är inrättad i Genua, huru bofvarne gäcka vår vaksamhet och vår myndighet ! Cesare, min vän, sade Viani i en bedjande ställning. Cesare, mitt barn, jag skulle kunna göra din lycka, om du räddade mig., Cesare ryggade tvenne steg, såsom förskräckt öfver detta förslag. Viani upprepade sina ord medelst pantomim. Om jag räddade er skulle jag ej begära någon annan belöning än minnet af min goda gerning. En stråle af hopp upplyste markisens bleka ansigte. Ädle Cesarel sade han; himlen skickar dig en god ingifvelse, den måste följas.n Jag tillstår, sade Cesare med en ganska