Aftonbladet – 24 november 1849, sida 2

en åskådare oförsigtigtvis och utan misstroende smvgit sig dit. I hörnet af salongen, närmast avantscenen, hade Viani placerat sig för att åtminstone, i bändelse af fara, skyddas af aktörerna, i denna ensambet, som förskräckte honom. Emedlertid tog pjesen sin början, odentligt som om en stor folkmängd uppfyllt teatern. Direktören, herr Bone, sade: Mina vänner, vi hafva denna afton en god representation!, På Theatre Francais i London är denna ödslighet ej sällsynt. Markis Viani erfor en viss känsla af stolthet då han såg att aktörerna upphöjde honom till värdigheten af publik, och han trodde sig böra qvarbiifva på sin plats, för att visa sig erkänsam för artigheten. Vid Celimenes inträde darrade han af fruktan eller af glädje, tyban trodde sig igenkänna den aktris, som föreställde denna personage. På min äral sade han vid sig sjelf, om markisinnan af Isola Bella ej voxe död, skulle jag tro att denna aktris vore bhon. Celimene betraktade publiken och igenkände den. Hvad ser jag,, sade hon emellan tvenne verser, det är den stackars Viam! Och aktrisen, en stund lemnande sin roll åsido, närmade sig rampen och frågade artigt markisen om hans helsotillstånd. Huru! utropade markisen, det är ni, madame! Ni är då ej död?, Bah! sade aktrisen, tror ni man dör så lätt. Jog hoppas att jag gjort er en ster tjenst genom att ej dö.n Ni förvånar mig förfärligt, madame , Ursäkta mig, käre markis, jag måste fortsätta min roll; kom till mig, jag bor vid AgarStreet M 2, Vi skola prata om min Jöd och min begrafning i er tridgård.n På min heder, jag förssår ingenting häraf, madame! Och markisen af Isola-Bella, hvar är han ? Herr Bone, vår direktör, har tagit honom till kammartjenare. Helsa på mig, helsa på mig, 8 2 Agar Street. (Forts.)