Aftonbladet – 24 november 1849, sida 1

en budbärare; jag skrifver er derför till med posten, och väntar ert ja på samma väg. I de smärtfulla kriserna af kärlekens förtviflan gifver det minsta beslut ett visst lugn åt själen. Det är en hvilostund som lidandet vill gifva sig sjelf, en vattendroppe på den döendes tunga. Jag vet väln, sade Anatole tillsig sjelf, jag vet väl att allt är slut mellan henne och mig, och att afgrundens bråddjup skiljer oss för alltid. Emedlertid vill jag se huru långt en qvinnas afskyvärda fräckhet kan gå. Jag vill se med hurudan panna hon uthärdar min blick, mera anklagande än mitt ord. Ja, jag känner alt ett slutligt ord af kärlek, emottaget af henne med ett ljuft leende, skall hos mig åstadkomma den helsosamma kris af förakt som räddar mig från förtviflan och som botar min själ I daggryningen blef brefvet afskickadt. Anatole underkastade sig tåligt en feberaktig väntan. Han gick ej ut mer; han räknade minuterna; han följde solen, som man med ögonen följer en luftballong; ban darrade vid hvarje buller i trappan; han såg i hvarje förbigående en brefbärare från posten; han genomgick tvenne sekler och erhöll ej det väntade jaordet. Vid spektakeltimman skyndade han till CarloFelice. Teatersalongen fylldes. Alla loger öppnades, alla, utom huset Braschis. Man sjöng Armidas duo, och Anatole såg endast grafvens mörker, på detta ställe fordom strålande af den gudomliga blick, som ljög en framtid full M lycka. : Feberyrseln rasadei Anatoles hufvud, såsom en löpeld af blod. Han glömde allt, utom den qvinna som han ville glömma. Han störtade utför trapporna i pelargången; han genomilade marmorgatorna, han stannade först vid tröskeln ill Casa-Braschi, och klappade på porten med less kopparhammar. Porten öppnades och en gammal portvaktare visade sig. Anatole rörde. länge läpparne innan har unde framföra ett ord.