Aftonbladet – 24 november 1849, sida 1

. 2 Högmålsprocessen i Versailles. (Slur från 2 279), Den 8 Nov. uppsteg å nyo advokaigeneralen De Royer, och sedan han föregående dagen för jurymännen utvecklat de fakta, som i allmänhet ligga till grund för rättesången, ingick han nu i undersökning om hvad som faller hvarje särskild person af de anklagade till last. Han sökte visa brottsligheten has Chipron, Dufelix, Andre, Lebon, Baune, och Maillard, ledamöter af den s, k. Comite Jemocratique-socialisten, samt hos Langlois, Bureau och Paya, såsom ledamöter af Comite de la Presse. Derefter uppträdde generaladvokaten Suin från Laon. Efter en lång inledning om armeens ställning, om dess bearbetning genom en illasinnad press och om nödvändigheten af disciplin, framställde han en hop redan omtalda gravamina mot Commissaire, Suchet, Maigne, Fargin Fayolle, Pilhes, Lamaiziere, Bac, Vauthier, Deville, Gambon och Louriou. Såsom ett bevis på Suins slutkonst kan anföras, att mot Louriou förekom hufvudsakligen den omständigheten att man i Conservatoire des Arts et Måtiers funnit sönderrifna pappersbitar, hvarpå man funnit slutbokstäfverna af namnet Louriou; häraf drages den slutsatsen att Louriou icke allenast gått med de öfrige anklagade till Conservatoire den 13 Juni, utan äfven deltagit i alla deras stämplingar. Under sitt tal yttrade generaladvokaten Sain bland annat: Hr Maigne påstod förgäfves, att han ej gjort mer än ankommit, att han endast kommit för att bevista en fredlig demonstration. — Maigne afbröt då generaladvokates och yUursde: Något sådant har jag aldrig sagt. Presidenten Anklagade, iakttag tystnad! Maigne lifligt: Men hr president, det är högst smärtsamt att höra mig tilläggas yttranden, som jag aldrig haft. Inför instruktionsdomaren har jag icke sagt någonting, inför den höga domstolen icke heller sagt något. Jag vill emellertid icke, att man låter mig hafva talat, då jag tegat. Presidenten: Anklagade, ni bör iaktta under det att hr generaladvokaten har Maigne sätter sig. Sutn: Det är hvarken inför instruktionsdomaren, ej heller inför den höga domstolen som uni sagt det, utan inför de vittnen, som arresterade eder. Maigne: Jag har aldrig sagt ett ord deråt. Suin, hvilken af franska tidningar skildras såsom en passionerad man med theatralisk hållning, vidblef dock sitt påstående och fortfor med sina ansvarspåståenden. Följande dagen den 9 Nov. hade åter Suain ordet. Han talade då om det ansvar, som enligt hans yrkande borde träffa Guinard och de öfr ledamöterne af det Parisiska nationalgardets artilleri, som voro invecklade i anklagelsen, Guinard utmålades af honom såsom en riktig Catilina. Om en af Guinards kamrater, Schmitz, yttrade generaladvokaten något som Schmitz icke ville kännas vid. Schmitz uppstod då och föll generaladvokaten i talet yttrande: Någo sådant har aldrig blifvit sagdt. (Rörelse). Presidenten yurade då: Anklagade, ni har icke rält att arbryta. Schmitz: Men man har icke heller rätt att ljuga! (Liflig sensation). Presidenten: Anklagade, jag låter föra ut er. Schmitz: Ja, jag ser det heldre. Generaladyokaten de Royer fästade nu presidentens uppmärksamhet derpå, att han beskyllt en embatsman för lögn; samt yrkade derföre ansvar på Schmitz enligt art. 222 af strafflagen. P;esidenten: Anklagade, rättfärdiga er! (Lillig rörelse. Spänd uppmärksamhet.) Schmitz, uppstigande: Jag vidhåller hvad jag sagt. Hvad hr Duthil (ett vittne, som generaladvokaten åberopat ) sagt, har han aldrig kunnat bevisa. Presidenten: Anklazade, betänk eder väl! Vidhåljer ni hvad pi sagt? (Liflig rörelse på de anklagades bänk.) . : Flera röster: Nej, nej! (Några af da anklagade röra tecken åt Schrhitz ait icke envisas. Guinsrd, Porestier och Lemaitre tyckas tala med honomi sam na anda.) Den anklagade Lemaitre: Jag tror ej att de ord, om Schmitz yttrade, hafva afseende på hr genceraldvokaten, utan på Duthils vittnesmål. a tystnad, et.