Aftonbladet – 24 november 1849, sida 1

Iske demonen handen, och om någon betrakta denna afskedsscen, skulle han trott sig biviste en sorglig skilsmessa emellan tvenne intima och gamla vänner. Grefve de Mersanes inträdde till sig, och när han blef ensam och ej längre framför en annan behöfde rodna öfver sin svaghet, öfverlemnade han sig hejdlöst åt den vildaste förtviflan. Han antog och förkastade tusende hämndförslag. Han beslöt till och med, för andra gången i sitt lif, att bära hand på sig sjelf; men han påminde sig den högtidliga ed han uttalat i följande ordalag: Mitt lif tillhör denna qvinna såsom min död Gad! och fastän denna ed . blifvit nedlagd i brottsliga händer trodde han sig ej böra bryta den. Innan han lemnade Genua för alltid, hyste han ett ögonblick den tanken att ännu en gång se denna qvinna, för att hafva det nöjet att krossa henne under tyngden af sin skam; men han hade gifvit sitt ord att ej återbesöka huset Braschi förrän efter en viss tids förlopp. Den stackars skeppsbrutne sökte på alla sidor en räddningsplanka; sedan det ena förslaget efter det andra blifvit förkastadt, stannade han slutligen vid detta: ban skref en biljett till grefvinnan af följande innehåll: Min fru! irefve de Mersanes kan ej infinna sig hos er; han är ännu under lagens ögon på en fremmande mark, ombord på Cambrian. Han skrifver derföre till er dessa rader, för att erhålla ett kort svar. Han har ett smärtsamt skäl att förmoda att detta svar ej skall beviljas honom. Jag skall vara på Carlo Felice i morgon afton. Man spelar Otello, man sjunger älven vårmidas duo. Skulle jag tillåtas infinna mig i er loge, madame? Skulle jag emottagas der under åkallan af Amor possente none? Det ligger mycket i trenne ord ställda till qvinnan, sade ni en gång. Det ligger ännu mer pi tvenne bokstäfver ställda till mannen. Jag väntar ert ja, mitt lif beror på dessa tvenne ;bokstäfver. Anatole. P. S. Det är mig förbjudet att sända eri