Aftonbladet – 24 november 1849, sida 1

Ja, kom .. men visom oss ej; låtom oss e skämma bort saken ... Försigtighet! Grefve Ana tole... ni går med steg som kan förråda er... pianissimo!, — De veko om hörnet och dolde sig i en trång gränd som förde från gatan Balbi nästan perpendikulärt till de hängande trädgårdarnes amfiteater. De sågo porten tillCasa Braschi öppnas. Den unge okände gick ut, och sedan han tillslutit porten med hemlighetsfull försigtighet, höjde han ögonen till första våningens balkong. En qvinno-arm upplyfte gardinen och grefvinnan Hortentsia syntes utifrån nästan helt och hållet; hon gjorde den unge mannen mångdubblade tecken, hvilka han besvarade. Den okände gjorde smekande rörelser åt balkongen och gick gatan utföre, med dessa triumferande steg som förkunna en fullkomlig lycka. I hörnet af en gata stannade han under en lampa med en madonnabild, uppvecklade ett bref, läste det, och betäckte det med kyssar. Anatole förlorade ingen af dessa olika saker. Fabiano, som ända ti!l detta ögonblick iakttagit det största lugn och spelat sin röle af fedlidsam åskådare med beundransvärd konst, ansåg i sina infernaliska uträkningar, att ögonblicket var kommet, då han kunde utbrista, för alt gilva lopp åt ett länge närdt raseri, vid en väns förtviflan. Hans skådespelaransigte tycktes sammandraga sig under en hämdfull tanke, och lifligt tryckande Anatoles hand, sade han dröjande på hvarje ord, som om han krossat det mellan sina tänder: Grefve de Mersanes, vi böra ej samtycka att stumt tjena denna qvinna till leksaker, ni och jag! Vi måste hämna oss : Huru ?) O! Jag åtager mig alt organisera hämden; jag gifver en fest i palatset Grimaldini, hos min tante, och der, framför Genuas hela aristokrati publicerar jag grefvinnan Hortensias hemliga kärlekshistoria! Då Fabiano föreslog denna nedriga hämd, viste lan ganska väl att de Mersanes ej skulle antaga den. Grefve Fabiano, sade han, ni har för mycken delikatess och heder för att på sådant sätt