Aftonbladet – 23 november 1849, sida 2

heder, och hr öfversten och riddaren Heyl, som villfarit deras begäran, i afseende på skrifvelsens meddelande, har såmedelst gjort sig delaktig i den mig tilifogade förnärmelsen. I hvad mån hr öfversten dervid tillika missbrukat sin embetsmyndighet, utgör icke föremål för denna framställning, och lemnas således nu å sido. Jag kan omöjligt förstå, buru min åtgärd att offentliggöra de emellan general von Arbin och mig förefallne samtal, hvarom en sanningsenlig och ännu ovederlagd berättelse finnes införd uti Götheborgs Handelsoch SjöfartsTidning JF 180, för den 4:de sistl. Augusti, kunnat föranleda den ifrågakomne skrifvelsen, då min framställning påtagligen endast varit ett resultat af den varmaste fosterlandskärlek och rättskänsla, och svårligen hade kunnat vågas af någon annan, än den, som upprätthölls af medvetandet af sina ärliga och oegennyttiga afsigter. Atminstone är sådent det vittneshörd, mitt eget samvete derom fäller. Man behöfver för öfrigt blott ibågkomma, att general von Arbin var min förman, till hvilken jag aldrig stått i något personligen vänskapligt förhållande, utan snarare tvertomr, att han vid begge de tillfällen, då samtalen egde rum, på grund af silt förmanskap kallat mig till sig, och att han aldrig haft ringaste anledning att utom tjensten göra mig något meddelande, för alt inse, att all den gemenskap vi derunder haft med hvarandra varit af obestridligt officiell natur, och att jag, för hvad derunder passerat, icke kunde vara honom någon tystlåtenhet skyldig. Tvärtom ansåg jag, och miste anse, att, då jag icke egde att vänta nigot annat besked, rörande pröfningen af min rätt till den ifrågavarande befordringen, än det, som kom stt innefattas i den bliifvande utnämningen af chef för det lediga batteriet, gereral v. Arbins meddelanden redogjorde för de skäl, som bestämde pröfningens utgång, och att jag således var fullt berättigad offentliggöra dessa skäl, hvarpå min befordringsrätt underkändes, likasom hvarje annat beslut, rörande de rättigheter, som tillkomma mig såsom medborgare eller embetsman. Detta tilltro sig ej eller mine argaste vedersakare att neka. Om äfven en och annan af dem skulle önska göra gällande den princip, att en militär icke bör ega att klaga öfver den orättvisa, som af förmän honom tillskyndas, så vågar man dock icke offentligen u:itala denna åsigt, och än mindre skall man lyckas förmå det yngre befälet att obetingadt underkasta sig våld och godtycke. Man vågade således icke bestrida, att jag egde rätt att klaga och att-offentliggöra den orättvisa, jag lidit; men då något fel nödvändigt hos mig skulle finnas, Iyckades man öfvertyga en och annan, att jag yppat hvad som skulle vara mig sagdt i förtroende. Bevisen för tillvaron af ett dylikt förtroende mellan general von Årbin cch mig hafva desse grannlagenhetens riddare dock hittills blifvit skyldige; cch hvarpå skulle ock dessa anspråk på tystlåtenhet hos mig kunna grundas? Jo, endast på djerfheten hos gen. v. A., att för sin orättvisa mot mig begagna skä!, som måste uppröra hvarje man, som känner hvad det vill säga att vara medlem af ett fritt samhälle. Derföre alltså, att maktbegäret gått ända derhän, att lägga band på tjenstemänrnens åsigter och tänkesätt i ämnen, som äro utom tjenstbefattningen ; derföre, att trotset och hånet sträckte sig ända dit, att man vågade säga den frie mannen: du straffas emedan du begagnat dina medborgerliga rättigheter ; derföre skulle denne vara skyldig att förtiga den skedda orättvisan och att med tystnad hålla till godoatt man fråndömde honom hans rätt. General v. Å., som genom sitt handlingssätt och den lemnade, derifrån oskiljaktiga förklaringen, förnärmade mina rättigheter som medborgare och söm embetsman, skulle således ega fordra, att jag skulle förtiga hans tillgöranden — derföre att de voro allt för mycket orättfördiga. Derföre skulle jag lida och icke han. Nej! dessa anspråk på grannlagenhet hos mig, de strida mot både sunda förnuftet och den allmänna moralen. De skulle, godkände, medföra för samhället oberäkneliga vådor. Om general v. A. vid sina meddelanden åt mig glömde det passande, inblandade främmande personer i saken och på deras bekostnad sökte att befria sig sjelf från förebråelsen och ansvaret för den emot mig begångoa orättvisan, ehuru densamma synbarligen icke utan hans medverkan och: utan förgätenhet al hans pligt kunnat ske, så var sådant hans fel och icke mitt, förändrade ingalunda det förutvarande förhållandet och kunde så mycket mindre åläsga mig någon ny förpligtelse, som genom min öppet tillkännagifna afsigt att offentliggöra alltsammans, jag genast reserverade mig emot en så beskaffad tydning. Men icke nog härmed: samtalen hade genom det politiska elersent general v. Arbin envisades att deruti inlägga, från första början antagit en alldeles exceptionell karakter, och från hans sida öfvergått till sjelfanklagelser af sällsammaste och betänkligaste art, antydande, om sanna, ingenting mindre, än en plan att systematiskt undergräfva folkets konstitutionella rättigheter och att, genom att i första hand beröfva militären sina, af denna tillskapa ett blindt och viljelöst redskap för planens vidare genomförande, och, om osanna åter, att br generalen haft den djerfva oförsyntheten, att med grundlösa insinuationer af så svår beskaffenhet som de nämnde, nedsätta landets bögsta verkställande myndighet och på densamma hvälfva allt det förhatliga af hans egen gerning. Huru som helst hade från den stunden konsiderationer från min sida varit en feghet och förtegenheten af det sagda ett uppenbart. förräderi mot mina pligter, mot samhället, emot kamrater och mig sjelf. 7 Att jag sedan, då något tribunal icke fanns, der jag med: öfvertygelse om en i begge fallen rätllvis behandling utaf saken kunde göra densamma anhängig, vädjande till allmänna opinionen, deråt saf all den offentlighet, som var möjlig och med obeveklig sanningskärlek blottade allt, am under samtalen kammit i dagen. borde