Aftonbladet – 23 november 1849, sida 2

Hr kapten Zachrissons stämningar till Krigshofrätten. Det är förut nämndt, att hr Zachrisson uti serskilda memorialer till krigshofrätten begärt stämning och åtal emot hr öfverste Heyl och de 14 artilleriofficerare från Stockholm, som sökt att lägga sin tyngd i vågskålen angående hr Zachrissons bekanta publikation i Handelstidningen, medelst opinionsyttringar öfver hans förfarande. Sedan dessa stämningsmemorialer 1 går blifvit föredragna 1 krigshofrätten och kommunikation af stämningarne beviljad, hafve vi tagit del deraf och införe dem båda. Läsaren lärer sjelfmant anmärka att de äro författade med en betydande talang och att uttryceken deri äro ganska väl afvägda. Det berättas underhand, att hr rådmannen Björk skall vara br Zachrissons ombud i denna sak. Skrifterne lyda sålunda: Till höglofl. Kongl. Krigshofrätten. Sedan jag uti den har i staden utkommande Götheborgs Handelsoch Sjöfarts-Tidning för den 4 sistl. Augusti låtit införa en sanningsenlig berättelse, angående tvenne emellan hr generalen von Årbin och mig förefallne samtal, har hr öfversten och riddaren P. C. Heyl, i egenskap af chef för kongl. Göthba artilleriregemente, dervid jag såsom kapten är anställd, senom meddelade order låtit kalla så väl mig, som regementets öfriga härvarande officerare till inställelse å chefskansliet thorsdagen den 6 September. Vid detta tillfälle tillkännagaf hr öfversten att han ville inhemta officerarnes yttrande öfver min berörde åtgärd, hvilket yttrande dock er.dast finge innefatta svar, huruvida åtgärden af dem godkändes eller ej, utan att mig tilläts att å min sida, till dessa mina ildre och yngre kamrater göra någon fråga eljer att förenleda någon riktig uppfattning af mitt handlingssätt, eller af de flera omständigheter, hvarigenom frågans obehörighet kunnat blifva uppenbar. Då jag, i följd af den gifnal ordern, mig infunnit, egde jag ej eller att aflägsna mig från samlingen, förr än den förklarades upplöst, och jag nödgades alltså afhöra, huru mitt handlingssätt utgjorde föremål för ensidigt bedömande af mine förmän och kamrater inom regementet samt för ogillande af sådane deribland, som voro yngre i tjensten och till en stor del af lägre grad än jag och således i begge fallen mine underlydande. Men icke nog härmed. Påföljande dag, eller fredasen den 7 Sentember, erhöll jag hr öfverstens befallning att ipfinna mig å chefskansliet härstädes, hvarest, i närvaro af hr öfverstelöjtnanten T. Ctlancey och löjtnanten C. O. S. Mörner, hr öfversten för mig uppläste en till chefen för kongl. Götha artilleriregemente ställd skrifvelse, daterad Stockholm den 4 September 1849 och undertecknad af nedannämnde i Stockholm vistande officerare, tillhörande samma kongl. regemente, nemligen majoren, frih. F. J. Wrede, kaptenerne frih. C. U. Koskull, grefve U. W. Gyldenstolpe och A. Coyet, löjtnanterne C. Staaf, D. G. Bildt och D. Odelstjerna samt underlöjtnanterne C. H. J, Torpadie, C. A. Caspersson, grefve C. E. Lewenhaupt, T. M. Cronstrand, P. C. J. Söderhjelm, C. von Ekensteen och C. H. J. Jceknick. Måndagen den 10 i nämnde månad, efter det jag, jemte de fleste af regementets härvarande oflicerare, enligt order tillstädeskommit å chbefskansliet, tillkännagaf hr öfverstelöjtnanten Clancey, att han hade de, då frånvarande regementschefens order, att för de församlade låta appläsa ofvanberörde skrifvelse, som ock då, uppå hr öfverstelöjtnantens tillsägelse, uppiä;stes af regementsadjutanten, löjtnanten Mörner. Då jag, oaktadt begäran hos chefsembetet, icke hittills erhållit del af merberörde skrifvelse, är ag icke i tillfälle att anföra ordalydelsen derff; men erinrar mig dock tillräckligt innehålet för att kunna angifva, att skrifvelsen hufvudsaklig n innefattade, att de, som densamma indertecknat, med särdeles ledsnad och förtryelse erfarit, det jag, med åsidosättande af hederns fordringar, låtit inför allmänheten framägga tvenne samtal, som ägt rum emellan mig och general von Arbin, och att de, för att icke med tystnad anses gilla hvad deras känsla sade dem vara orätt, anhöllo, att regementsche-l fen ville, så väl för mig sjelf som för öfrige flicerarne af regementet förklara, alt de unlertecknade på det högsta ogillade mitt nämnle förfarande, såsom stridande icke allenast mot all god militärisk anda, utan äfven mot det handlingssätt, som tillkomme hvarje man ef heder. Ehuru jag är öfvertygad, att jag ägt laglig ätt att offentliggöra de emellan general von Arbin och mig förefallna samtal och att jag deri;enom ej eller öfverträdt mina förbindelser om militär, utan att jag tvärtom skulle hafva sidosatt de pligter, som mig åligga mot samhället, mina kamrater och mig sjelf, om jag med tystnad låtic min rätt till förtjent beforIran frånhändas mig af skäl, att jag begagnat! ättigheter, som tillhöra mig som medborgare ett fritt sambälle, må dock en hvar annan i lessa hänseenden vara af olika öfvertygelse. Det må således ock vara möjligt, att mitt handingssätt, då det kommer under laglig pröfring, förklaras hafva påkallat den bestraffning. om, efter hvad jag förmodar, på grund deraf blifvit mig extrajudicialiter ålagd med nu nart undergången arrest på högvakt under vå månader; men i hvilketdera fallet som helst, inser jag de missbruk af embetsmyndighet, som ir öfversten Heyl sig tillåtit, vara för mig så örnärmande och för samhället så vådliga, att ag finner mig pligtig att dem öfverklaga. Så vida det i första rummet tillhör en be-l älhafvare att tillse, det en hvar af hans unlerlydande får tillgodonjuta den förmån, att: ör sina gerningar dömas af laglig myndigbet eh i laga ordning, och att förekomma, det vestraffningar af hvad egenskap eller följd som selst på anrat sätt tillvägabringas, så hade br ifversten Heyl ofelbart åliggande att söka förvindre, det mitt handlingssätt underkastades en sröfning af officerarne vid resementet. hvilken