Aftonbladet – 22 november 1849, sida 3

(Insändt.) ge op: spr4a Landshöfding och tillika Militärbefälhafvare. Då, efter all anledning, man väl snarligen lärer kunna förvänta, att den så länge lediga landshöfdingeplatsen på Gottland skall blifva til!satt, torde det möjligen icke vara ur vägen att vederbörande fösta behörigt afscende derpå: att, i enlighet med 46 Regeringsformen, ingen generalguvernör må inom riket hädanefter förordDESP; att en general-guvernör icke är något ernat än en person, som i sig förenar den civila och militära myndigheten: att en landsböfding, som tillika är militärbefalhafvare, icke är något annat än general-guvernör; och således , att utnämning af en landshöfding på Gottland, hvilken derjemte förklaras för militär-befälhafvare, är en grundlagsvidrig åtgård, hvilken icke lärer undgå sin påföljd. Red. lemnar så mycket hellre rum åt ofvanstående artikel, som den här tillkännagilna åsigten icke lärer kunna bestridas. Vi hafva ock nyligen funnit en artikel i Götheborgs Handelstidning, som ännu mer utvecklar samma tanka och hvaraf ett utdrag här följer: Annu böres ingenting bestämdt om tillsättningen af den lediga landshöfdingepost en på Gottland. Vid dess afgörande uppstår åter en privcipfråga — ech, såscm kärdt är, har det sig icke med principerna så lätt. Det har förr varit öfligt att anse vissa län, genom sin belägenhet och sina hefästningsanstalter m. m., lämpligast kunna lemnas åt s. k. militärlandshöfdingar; och om derigenom en verklig besparing i fredsstaten kunde vinnas, så kunde visserligen dessa besparingar antagas fullt motsvara de olägenheter, som för den militära eller civila administrationen uppstå genom platsernas tillsättning med i endera grenen obekante personer; ty, gudnås, hvarken försvaret, eller ekenomicn, eller polisen, eller all imänna välfärden, lärer i alla fall komma att i våra Kooungens befallningshafyande finna sina egentlige skyddande andar. Men emedlertid kan man visserligen söga, att hela denna förblandning af militäroch civil-befattning, som nu varit öflig på Gottland, har sina stora betänkligheter. Vår grundlag bar, såsom det synes på god: förbjudit, att generalgureraör må inon: j förordnas,. Nu är en på samma gång landshöfdirg och militärbefälbafvare egentligen just hvad man förstår med general-guvernör, oaktadt namnet und vikes. Och redan detta borde vara nog för att erinra regeringen om tillåtligbeten af de begge uppdragens förenande. Men äfven ur så månza lätt insedda skäl, borde en sådan förening undvikas. Likväl hör man, att den stora mängd sökande ti!l Gottlands län, hvilken redan lärer framstått, samtligen äro militärer, och flera af ganska höga värdigheter. Detta synes antyda, att man åtminstone anser regeringen ännu vidhålla systemet af uppdragens förenande, Sådant vore likväl högst oriktigt; ty lika riktigt är det, att i krigstillfällen militärbefälhafvaren på Gottland är den högsta myndigheten, lika nödvändigt är det, att vid alla andra tillfällen den civila myndigheten är den högsta; och enligt sakens natur kunna dessa myndigheter aldrig uten våda för landets och folkets sak vara förenade. um RR