Aftonbladet – 22 november 1849, sida 3

— Evligt den för några dagar sedan gjorda begäran af presidenten friherre Jaccb Cederström och på grund af dervid lemnadt löfte, införes här ur tidningen Tiden nedanstående: Anmärkningar vid det af C. A. Adlersparre utgifra arbetet: 1509 års revolution och dess män. Tidstaftor, 1:a delen. När Georg Adlersparres son uppträder för att inför allmänheten måla händelser, hvari hans fader tagit så verksam del, hade man rätt att vänta sig något annat, än hvad man i målningen finner. Det är derföre, samt af aktning för sanningen, och med anledning af författarens yttrande sid. 49, som anmärkaren tager till ordet. Förf. säger der om dem som beredde 4809 års statshvälfning: et är anmärkningsvärdt, att ej någon af deltagarne i dessa komplotter uppfyllt skyldigheten. att gifva allmänheten kännedom af detta förspel till den verkliga revoluionen.. Har,, frågar han, den envisa tystnaden varit en följd afden blygsamhet öfver eget värde, som rädd undandrager sig det förtjenta bifallet; eller af begäret att vara mäktig, utan att synas vara det? Eller har den haft till syfte, att. i ogenomträngligt mörker begrafva ett faktum, vittnande om oförmåga och obeslutsamhet, att utföra en djerf och vacker id, eller att i följd af misslyckade beräkningar, igensopa spår, hvilka hos de klentrogne så lätt kunde antyda ett haltande åt båda sidor. Orsaken hvarföre de, som deltogo i 4809 ärs statshvälfning, hittills underlåtit att i tryck framlöigga berättelser derom, är utan tvifvel den svårighet, som alltid företer sig att historiskt framställa händelser, som ligga allt för nära. Den betänksamme läsaren tror ej gerna på annat, än hvad som kan med handlingar eller af ögonvittnen styrkas. Om författaren läser 2 8 4 mom. tryckfrihetsförordningen, så finner han helt tydligt, att vissa offentliga handlingar ej få allmängöras utan regeringens tillstånd, när de höra till ett sednare tidehvarf, än för minst 50 år tillbaka. Ej heller få enskilda bref eller handlingar för en sednare tid tryckas, utan deras tillstånd, som samma bref eller handlingar angå eller tillhöra. Hvem kan fråga alla dem, som handlingarne angå, då de fleste äro döde? Trycker man ändock, så är man en lagbrytare. Vänder man sig till de ännu lefvande, så är det ovisst om de samtycka. Huru många af dem, som icke efterlemnat något skriftligt, men handlat när det behöfdes, skulle tillåta, eller se utan missnöje, att förtroenden, hvilka de å sin sida sorgfälligt bevarat, a7 en annan yppas i en tid, då allt uttydes till det värsta? Om författaren hade velat gifva sig tillfreds, intill dess de 50 åren från 41809 förlupit, så torde både han och allmänheten kunnat, af dim, som sjelfve hört och sett hvad händt och sannt är, få bättre reda derpå, än han sjelf har, och t andra meddelat. Af sådana skrifter som hans tidstaflor, har historien mera skada än gagn, alldeles så som af bistoriska romaner eller de många fransyska böcker, hvilka redan utkommit om Napoleons regering och den efterföljande tiden. Många af dem äro skrifna, antingen för att upphöja vissa personer eller nedsätta andra, eller ock för att skaffa penningar eller utmärkelse åt författarne. I hvilketdera fallet som helst, åsyfta de något annat än att framställa sakerna helt enkelt. I den stora mängden af stridiga uppgifter, vet slutligen läsaren icke hvar han skall finna sanningen. Han ser icke skogen för bara trän. Författaren har visserligen såsom källor för sina uppgifter åberopat dels tryckta böcker dels sin aflidne faders efterlemnade papper. Men ingendera delen förekommer anmärkaren tillfradsställande af skäl, som han skall uppgifva. Den första och förnämsta af ifrågavarande böcker, eller Gustaf IV Adolfs sednaste regeringsår, 3 delar, utgafs på sin tid, i ändamål att afleda allmänna uppmärksamheten från konungens ridgifvare, och hvälfva hatet för hvad som inträffat på honom sjelf. När boken utkom, satt han fången, eller var landsflyktig, och kunde sig ej försvara. Sakens framställning är sålunda gjord till den ena partens nachdel Framställningen var ock sådan, att hon hos dem, som närmare följt och deltagit i händelserna från 4805 till den 43 Mars 4809 väckte medömkan och förtrytelse. Om handskrifternas beskaffenhet kan anmärkaren icke döma annorlunda än genom de kunskaper författaren ådagalägger, och de uppgifter han meddelar. Men de förra äro ofullständiga och de sednare felaktiga, hvarpå anmärkaren straxt skall anföra bevis. Dessförinnan bör han dessutom erinra. att er relation, som förf. åberopar med anfördt namn, nemligen general Silfversparres. bör bedömas med afseende på mannens beskaffenhet. Han var utmärkt för sitt mod, sin redbarhet, pålitlighet och kroppsstyrka. Men det politiska omdöme, hvarförutan en statshvälfning svårligen kan beskrifvas, torde ingen af hans samtida, bland hvilka åtskilliga ännu lefva vilja honom tillerkänna. Hans förhållande den 20 Juli 48140 vitsordar detsamma. Författarens kännedom af 1809 års revolution är bra ofullständig, när han icke tyckes veta aut hvarken A hersparre eller Adlercreutz, ännu mindre v. I Greiff, voro upphofsmän eller ledare, utan endast j verkställare af berörde statshvälfning. Vare detta sagdt blott för sanningens skull, och utan all afsigt latt förringa deras verkliga förtjenst, hvilken var stor Inog ändock. Till bevis derpå att armärkaren icke haft eller -hyser någon sådan afsigt, torde han få er(inra, hurusom han vid 4809 års riksdag, då AdlerIspartes ära, för uppbrottet med vestra armeen, stråjade i sin största glans, anmälde till offentligt gillande af Rikets Ständer hans utmärkta förhållande