Aftonbladet – 21 november 1849, sida 3

mineralier, och låta slutligen förvandla sig till stoft. Någon kraft måste sammanhålla delarna och vara orsaken till deras fasthet; denna kraft kallas cohesion eller sammanhållningskraft. En gröfre jerntråd neddoppad i vatten eller qvicksilfver förhåller sig helt olika. Af vattnet blir något fasthängande vid jerntråden, men ej af qvicksilfret. Mellan vattenpartiklarna egde redan en viss sammanhållning rum; men adhesionen, hvilken vattnet utöfvade, var starkare: den tillförde några vattenpartiklar till jerntråden. Hos qvicksilfret åter öfvervann sammanhålligheten af dess delar trådens attraktionskraft. Betydligt skiljd från alla öfriga bekanta krafter är den kemiska frändskapen, Affiniteten. Den förenar eller skiljer kropparna, och många geologiska fenomener skulle blifva oförklarliga, utan kännedom om denna i naturriket vidt utbredda kraft. Några exempel torde vara bäst passande att ge tydliga begrepp om den kemiska adhesionen. Lägger man på ytan af smält bly platta tennstycken, så simma de i början ofvanpå, ty tenn är lättare än bly. Tennet smälter snart, men intager likväl ej vid afkylning någon särskild plats ofvanpå blyet; tvärtom visa sig begge metallerna blandade, innerligt förenade med hvarandra, och blott till följd af affiniteten kunde det hända, att blyets större vigt öfvervanns, så att denna metall trängde uppåt, midtigenom det flytande tennet och blandade sig dermed just i ytan. Lägger man ett stycke kalksten i kokande vatten, så upplöses det ej, emedan attractionen mellan kalkpartiklarna och vattnet blott är obetydlig, cohesionen mellan partiklarna deremot ganska stark. Slår man likväl vinättika dertill, så visar denna större affinitet till kalken; den börjar upplösa densamma, ehuruväl blott långsamt. Använder man svafvelsyra i stället för ättika, så går upplösningen för sig på vida kortare tid, ty denna syra har ännu större affinitet till kalken. Det flytande ämnet, som åstadkommer upplösningen — i ofvan uppgifna försök ättika eller svafvelsyra — kallas upplösningsmedel. Alltefter det egendomliga i kropparnas natur äro fenomenerna olika, vid kemisk inverkan af substanserna på hvarandra mer eller mindre mångfaldiga. Blifva sammansatta kroppar underkastade sådana procedyrer, så visar sig frändskapen hos det ena eller andra ämnet mäktigare; den förra föreningen upphäfves och en ny uppstår. På detta faktum grundar sig begreppet om vissa kroppars ömsesidiga frändskap, om deras valfrändskap. S 42. Många elementer finnas i ett eget tillstånd, en följd af deras förening med värmet; de visa sig i gasform. Med cgaser förstår man ämnen, som genom värmel hållas i fortvarande, beständigt luftformigt tillstånd; de skiljas från ångformiga kroppar derigenom, att dessa kunna återgå i flytande eller fast tillstånd, då de beröfvas sitt värme. Alla enkla gasarter, d. v. s. sådana. i hvilka blott ett element är förenadt med värme, äro genomskin liga och vanligen färglösa, så att de till utseendet ej kunna skiljas från atmosferisk luft. I naturens stora hushållning visa sig gaser på mångfaldigt vis betydande.