Aftonbladet – 20 november 1849, sida 2

Nå väl, hör mig. Ni förolämpade mig bäromdagen, deruppe på berget, ni är mig skyldig upprättelse. Samtycker ni att gifva mig den om jag bevisar er att det förtroende ni ämnar göra mig endast är ett nedrigt förtal? Jav, sade Fabiano lugnt. Detta ja, kallt som en dolkspets, kom Anatole att darra; detta ja, uttaladt utan tvekan, tycktes honom såsom förebudet till en förfärlig sanning. Fabiano korslade armarne, och i det han kastade en sorgsen blick öfver skeppsmasterna, skakade han hufvudet och sade: : Grefve de Mersanes, grefvinnan, hvars namn ej mer skall utgå ur min mun, emottager hos sig alla aftnar en ung man, vid pass kl. 10, och denne unge man är hemles älskare. Anatoles läppar darrade, men intet ord hördes från dem. Ni förstår, fortfor Fabiano, att om jag säger er en dylik sak med detta lugn, denna säkerhet, denna rättfrarubet i uttryck, är det, emedan beviset: på det jag söker är i mina händer., I edra händer! sade Anatole, såsom ett eko utnött af itererade repetitioner. pEller i edra, om ni tycker mer om det. Den ädla grefvinnan Hortensia... grefve Fabiano! sade Anatole, i det han bopknäppte sina kalla händer, och höjde dem öfver hufvudet; den ädla landsflyktiga!.... Vet ni att allt ert blod ej skulle kunna aftvå ett dylikt förtal ? Mitt blod tillhör er, såsom vore det ert eget, om jag ljuger. O! min Gud! Jag skulle af allt hjerta gifva mitt lif om jag kunde bevisa mig att jag förtalt denna qvinna. Det är så grymt att förlora sin skönaste illusion; det är en dödens lärdom; det är att gifva sig ålderdomen vid treitio år. Ah! jag är i ångest, grefve Fabiano; slå till med ett slag, ett enda slag; döda mig, om ni kan det, men med ett enda slag. Tano föliar )