Aftonbladet – 20 november 1849, sida 1

brottet hviskar från afgrurnden i öronen på brottslige älskande. Och jag!... Jag trotsade Neptuns vrede och Eoli raseri, för att till vetenskapens tempel hemföra mina mödosamt hopsamlade sandkorn! Olycklige man!... Ja, en försoningsfest är nödvändig; den skall bli förfärlig... Morgondagens sol skall icke se denna nattens blod... Detta blod skall vara betäckt af grafvens mull... O! jag trodde ej, alt det låg så mycken vällust på bottnen af en makes hämndbägare! Jag känner i min ordning, att brottet har hemliga ljufheter ... men man måste njuta denna hämnd, droppe för droppe. Dåre den, som dödar sin fiende med ett enda hugg! Tvärtom bör man hota detta lif och dela det i tusende dödar... Icke så, Viani?... Jag skall med en ondskefull förfining sänka min värjspets i alla din kropps fjäll, giftiga orml Tadolina uppsaf ett skri och i det hon häftigt reste sig och nedföll vid Antoninis fötter, utropade hon, med Andromsches röst, då hon igenkänner Hektors lik: Nåd, nåd, nåd, min pmakelv Antonini störtade sig på aktrisen och fattasde henne i sina armar kastade han henne. bårdt ur salongen; Viani hörde fallet af en kropp på vestibulens marmorgolf och ett kort och sönderslitande skrik som förkunnade att den mun från hvilken det utgick slöt sig kanhända för alltid. Han besvärade detta skrik med ett doft utrop. Kom, kom att se ert verk! sade Antonini vill honom. .. Olycklige!... detär du som dödat denna qvinna! Kowm då och se henne simma i sitt blod... kom då att jag må offra dig på hennes lik, såsom Polydorus på Priami kropp, såsom Euryales på Nisi! Natum ante ara patris palrenique obtruncat ad aras! Antonini, stående på dörrtröskeln, tycktes skåda den förfärligaste taflla och vara ett rot för den häftigaste förtviftan. Han iakttog en dyster tystnad; derpå utropade han: Cesare, för bort från mina ögon detta för