Aftonbladet – 19 november 1849, sida 2

O, det är en annan fråga, Isola Bella är förtroendefull och rättvis, men jag vill ej dölja för mig, hvilket förfärligt öde, som väntade mig, om jag aflägsnade mig från hedrens väg. Tadolina tog Polymnias ställning i Louvern, och tycktes försänkt i allvarsamma betraktelser, såsom Helena öfvervägande resan med den konungslige herden från Ida. I sanning), sade Viani med en förledares oförskämdhet som skämtar öfver den gifta mannens vrede, i sanning, sköna markisinna, skulle er Isola Bella kunna hysa rancune till sin hustru för en barnslighet, en förströelse, en otrohet ?n Isola Bellav, sade Tadolina med en af förskräckelse modererad röst, har passioner, lifliga som en ung debutants på verldsteatern. Han har igenom sitt studium af historien hemtat smak för stora husliga katastrofer. Om jag gåfve honom anledning dertill, skulle han gerna gifva mig dödsstöten för att gifva målarne en pendant till taflan om Virginia. Dessa män, närde af grekernas och romarnes fasansfulla händelser, leka med döden, och min man skulle kanhända ej begära något bättre än att skicka mig och min älskare till Dantes afgrund för att blifva vis-å-vis till Franesca di Rimini och hennes brottslige kompangnon. Soli eravamo e senza, alcun sospetto.n Ah! sade Tadolina med ett allvarligt leende, jag är glad, att ni känner historien om denne man, som dödade sin hustru, och den andre ... Jan, sade Viam; men Dante tillägger, att denne man till straff sattes vid Kains sida. Bah! Min man skulle föga bry sig om Kains grannskap; han skulle döda mig, han skulle döda den andre, och Kains soffa, som han efteråt skulle intaga, skulle ej uppväcka oss. Och likväl... se här det öde, som väntar oss, stackars qvinnor! Ack! man bortgilfter oss vid sexton år med den som vårt hjerta ej har valt... Man offrar oss vid Hymens altarel (med en tragisk offerprests gest) : Man pryder oss med blomman för denna Tauridsceremoni! Och sedan... långt efteråt... om