Aftonbladet – 15 november 1849, sida 2

Republikanism, och Den Nyeuropeiska bildningens hufvudskiften, med särskildt afseende på de akademiska studierna. Det förra af dessa arbeten har förut varit af trycket utgifvet; det sednare består af Föreläsningar, hållna i Upsala höstterminen 1845. Ur flera skäl måste dessa sistnämnda för den större publiken betraktas såsom alldeles nya, och hållas destomer intressanta, som de tillkännagifva Geijers åsigter i hans sednaste tidskifte. Utan att preoccupera läsaren, som otvifvelaktigt skall taga kännedom af föreläsningarne i deras helhet, skola vi tillåta oss att citera ett och annat ur dem, hvilka förekommit oss af särskild vigt och märkvärdighet. Vi välja början af 8:de föreläsningen, märklig för åsigterna om riddarpoesien, hvilka åsigter visa en af Geijers skiljaktigheter från det öfliga traditionella betraktelsesättet i dessa äml nen: . Vi äro vid epoken af den klassiska litteraturens . återupplifvande uti Italien i 44:de århundradet. Den ; l L l är samtidig med en annan stor epok, nemligen med den nationella litteraturens uppblomstring i Italien. l, Och den Italienska är den första af nationella litteraturer i Europa. Den chevalereska poesien, som utmärker kors tågsepoken, kan knappt kallas nationell, åtminstone ej i samma mening. Dess ämnen äro öfver-. allt de samma — till största delen fabelaktiga, utan rot i folkslagens egna minnen. Behandlingen är äfven öfverallt sig hufvudsakligen lik. Det är ej enl! nationell, det är en ridderlig stånds-poesi, till karakteren öfverallt densamma, Det är med upplösningen af feodalismen, som på en gång splittrade folken och lade väldet i adelns hand; det är med hierarkiens förfall och söndring inom sig sjelf; det är med tredje ståndets och konungamaktens uppkomst, som i medeltidens sednare århundraden en ny kultur förberedes och grundas. Vi stå redan på öfvergången till nyare historien. I Italien skulle denna nya kultur först uppblomstra. Der var hjertat, genom hvilket pulsådrorna gingo för denna tidens alla stora intressen; der var hierarkiens säte; der var lifligaste skådeplatsen för påfveoch kejsaremaktens strider; der, med undantag af det aflägsna, ännu på Europa föga inverkande Spanien, uppblomstrade först de fria städerna, hvilka genom de nya vägar, som korstågen öfver Italien öppnade för handeln, blefvo de mäktigaste i Europa. En ny kultur uppstod och rotfäste sig här på egen grund. Den gaf sig stämma i egen nationell litteratur, — de första stora moderna poeter och prosatörer har Italien att framvisa — och denna nya litteratur vände sig med enthusiasm till den gamla Romerska, i hvilken den såg och sökte sina egna anor. Det är otvifvelaktigt, att det var under en nationell synpunkt som de första, stora Italienska författarne betraktade den gamla Romerska litteraturen, som de återuppväckte. De sökte deri en ny storhet, en ny enhet för det söndrade Italien, som äfven påfvarne lemnat, sedan påfvesätet med år 1309 flyttades till Avignon. I sådana tider har den store Dante under sin landsflykt diktat sitt poem, som vi sist, så godt vi förmådde, sökte karakterisera, — det första större poetiska arbete ibland de moderna, och: i omfattning öfverträffande både föregångare och ef-. terföljare. Han har nemligen der koncentrerat och! ur ett enthusiastiskt sinne besvarat alla sin tids religiösa, vetenskapliga och politiska problemer och . frågor. Hela den sednare Medeltidens verldsåskådning är der skildrad af en profetisk sångare, som står på gränsen mellan tvänne åldrar. Dante ären religiöst-patriotisk skald. Detta nationellt-patriotiska drag är det, som gjort honom till stiftare af en nationell poesi.n Nu följa korta biografier öfver Dante, Petrarea och Boccaccio. Vi omfara dem och gå till I:de föreläsningen: Vi framställde epoken af den klassiska litteraturens återupplifvande. Den inträffar i Italien med 414:de århundradet och sammanfaller der med uppblomstrandet af den första bland de moderna litteraturerna, som är den Italienska, hvars första heroer Dante, Petrarca och Boccaccio vi försökt att skildra. Sammanhanget emellan detta första uppblomstrande af en inhemsk, nationell litteratur och den antika litteraturens är ej blott ett yttre, — det är ett inre i de moderna litteraturerna, som alla i den klassiska erkänt sin förebild. Men det var uti Italien innerligare än annorstädes och är det ännu. Det var ej en tillfäliighet, att den Italienska mnational-litteraturens första stiftare och heroer tillika voro den klassiskas återställare. Att Italien från Rom beherrskat verlden, har Italienaren aldrig kunnat glömma. Han återkallade i den gamla Romerska litteraturen sin egen forntids ära. Han såg den i ett nationellt, i ett patriotiskt ljus. Italienaren gör det än i dag. Han läser de Romerska författarne med en hemkänsla, som är oss främmande. Vi ha redan anmärkt, att det ej var från de lärda skolorna och universitetlerna, som detta nya litterära lif utgick. Hvad den Italienska national-litteraturen angår, så förstås det af sig sjelft. Sjelfva dess stiftare och första heroer satte mer värde på sina Latinska än sina Italienska arbeten. Men det gäller äfven om de klassiska studierna, hvilka helt och hållet stridde mot den skolastiska lärda jargon, som denna tid beherrskade all universitetsvetenskap och först genom inflytandet af den klassiska litteraturen skulle fördrifyas. Det var således ej ifrån universiteterna, som den återväckta klassiska litteraturen utbredde sig. Det var ifrån Italiens första stora skriftställare. Det var ifrån Italiens furstar och herrar, ifrån hofven, ifrån familjer, sådana som Mediceerna, Visconti, Este, Gonzaga. Vi ha redan i början ar dessa föreläsningar fästat uppmärksamheten derpå, att sådana studier, som det vanliga läroverket ej i sig upptog, förkofrade sig i egna litterära anstalter eller fritt bildade lärda och Vittra samfund. Sådant var fallet redan denna tid i Italien med de nya läroämnena, som de klassiska studierna framkallade. Det var den furstlige köpmannen Cosmo di Medici i Florens, som der stiftade en Platonisk akademi, hvars frikoIstiga gynnare och beskyddare äfven hans sonson LoIrenzo di Medici var. so En dylik akademi för samma syftemål stiftade kardinalen Bessarion, sjelf född Grek, i Rom. En lakademi för den klassiska vitterheten stiftades desslutom i Rom, förföljdes af påfven Paul II, men uppIblomstrade åter efter honom; en annan sådan i Nelapel, och efter boktryckerikonstens uppfinning en lsärskild akademi i Venedig af den store boktryckaIren Aldus Manutlius, hvars föremål var att utgifva Ikorrekta editioner af de klassiska auktorerna. Denna nya litterära anda, som ej utgick från universitelerna, sträckte sig likväl äfven slutligen till dem, lisynnerhet till de nya universiteterna, som Italienska Mecenater och furstar denna tid ånyo stiftade. För luniversiteterna i Frankrike och England blefvo de Iklassiska studierna länge främmande och ansågos-af dem med ogunst, tills de slutligen äfven eröfrade den skolastiska lärdomens sista fästningar. Det är det 44:de seklet, som sist sysselsatt Oss. Det visar oss redan reformationens förebud, hvilka vi snart närmare vilia betrakta. Den bereddesi det