Aftonbladet – 15 november 1849, sida 2

lien, kunde ej skrifva. Han skref sitt namn, såsom de Romerska barnen lärde skrifya, med att föra penseln eller griffeln i öppningarne af en metallplåt. Andra barbariska eröfrare ha ej gjort sig så mycket besvär. Det förtäljes om den store Mongoliske eröfraren Dschingis-Khan, att, då man bad honom om en underskrift, han doppade handen i en röd färg och slog den på dokumentet. Det gällde för hans underskrift i hela verlden. Medeltidens herrar och furstar voro länge ej skrifkunniga. Deras kansler skref deras namn. Fursten gjorde en krumelur i ändan. Dermed var allt riktigt. Carl den store underskref ej annorlunda. Andra gjorde et: kors eller bomärke, såsom våra bönder. Alla de gamles böcker voro skrifna på pergament eller papyrus, hvilken sednare man fick från Egypten. De spriddes blott i afskrifter, som rullades tillhopa. De gamles böcker voro rullar; deraf namnet volumer (rullar), hvilket vi ännu bruka för böcker. Likväl hade de gamle redan stora bibliot!-ker. Afskrifvare, merendels studerade slafvar, u:.jorde en talrik klass. Det fanns äfven ett slags bokhandel. Under Medeltidens första period voro muntarne både de första bokskrifvare och afskrifvare, isynnerhet Benediktinerna. De sysselsatte sig i sina kloster med beredande af pergament, med afskrifvande, slutligen äfven med inbindning af böcker, ungeför på vårt sätt. Yrket uppdrefs till en egen konstfärdighet. En skref, en annan målade de stora begynnelsc-bokstäfverna, hvilket fordrade en egen konst. En sådan kallades rubricator, emedan de merendels målades i rödt. Snart lades dertill målade prydnader och bilder. Ett vackert manuskript från Medeltiden är ett konstverk i sitt slag. För höga och förnäma personer förfärdigades de med utmärkt omsorg. I 9:de seklet blef man genom Araberna bekant med bomulls-papperet. Redan i det 12:te, säges det, uppfenns linnepapperet, men dess allmännare bruk inträffar först med det 414:de. Småningom spridde sig skrifkonsten til! allmännare bruk. Jemte kalligraferna eller konstskrifvarne uppstod ett slags lägre skrifvareskrå till a!lmänhetens tjenst för kortare skrift. Alla kortare skrifter kallades bref, af det Latinska ordet breve (scil. scriptum). De som voro till tjenst med sådana skrifters författande kallades brefmålare, brefskrifvare. Dessa brefmålare, genom de medel de blefyo förarlåtna att utfundera till att göra skrifvandet mindre hesvärligt, ha gifvit första anledningen till boktryckerikonstens uppfinning, och dela denna ära med ett annat skrå — kanske detsamma, ty man synes ha befattat sig med båda delarne — nemligen kortfabrikanterna. Man begynte att utskära formulärer i träd för vissa behof och att svärta och aftrycka dem eller afpressa dem derigenom att man öfverfor baksidan med en borste. Det var det förr omtalta Chinesiska stereotyp-trycket i träd. De andra utskuro på samma sätt formerna till korten och aftryckte dem. Trycket med trädtaflor uppmuntrades äfven af en anledning, som kyrkan gaf. Efter de första reformatoriska rörelser inom kyrkan genom Valdenserna, bvilka vi omtalt, i början af 13:de seklet, emot hvilka påfvarne inrättade inqvisitionen, sökte man med mer omsorg än förr att inverka på folkundervisningen. Tiggaremunkarne — Dominikaner och Franciskaner — uppstodo och begynte predika äfven på modersmålet; derföre kallades de predikärebröder. De behöfde att i folkets sinnen fästa sina läror äfven genom andra medel, än det muntliga ordet. De använde eller läto använda trädtafvel-trycket till multiplicerande af helgonbilder eller andra religiösa framställningar, med en kort undersatt förklaring, hvilken var utskuren i taflan och tillika med bilden aftrycktes. De första sådana finner man redan temligen tidigt i 14:de seklet. Detta användes till bildliga framställningar ur bibliska historien med korta förklaringar. En hel samling af sådana blad kallades Biblia Pauperum, eller fattigbibeln, och utdeltes af munkarne bland folket, eller hölls äfven till salu. Man finner sådana bildliga framställningar med korta underlagda sentenser öfver Fader vår, öfver Tron, öfver Tio Guds Bud, öfver evangelierna, ur Jungfru Marias och helgonens lefverne. Man finner aflatssedlar så tryckta med bild af Maria och barnet och derunder aflatsformeln. Småningom användes detta trädtryck äfven för verldsliga ändamål, t. ex. till korta grammatikor, till kalendrar, äfven till framställandet af ZEsopiska fabler, ja till spåböcker och annan rolighet. Denna industri fortfor äfven efter den egentliga boktryckerikonstens uppfinning någon tid, eller tills emot slutet af 1400-talet. Sju städer stridde i forntiden om den hedern att hafva födt Homerus. Annu flera städer hafva stridt om den äran att hafva frambragt boktryckerikonstens uppfinnare; men de förnämsta anspråken ha blifvit gjorda af tre, nemligen Harlem, Strassburg, Mainz, för att ej tala om att en Tysk lärd i början af 1600-talet skref en bok för att bevisa, det boktryckerikonsten var uppfunnen af patriarken Job. Vi kunna ej här inlåta oss i detaljerna af den lärda strid, som ända intill nyaste tider blifvit förd i synnerhet af dem, som försvara Harlems anspråk mot Mainz såsom boktryckerikonstens vagga. De förre tillskrifva upptäckten en Laurens Janssen, Kuäster eller Koster, d. v. sklockare, men tillika boktryckare i Harlem onr.kring år 4430, och ostridigt synes, att ej blott flera så kallade trädtafveltryck förskrifva sig från honom, utan ock att vittnesbörd, ehuru temligen sena, finnas, som tillskrifva honom uppfinningen af de rörliga stilarne, hvari boktryckerikonstens egentliga upptäckt består. De äldsta vittnesbörden tala för Johan Gullenberg i Mainz. En gammal krönika om staden Cölln, tryckt år 1499, anförer, enligt intyg af den första boktryckaren i Cölln, att konsten år 4440 hade blifvit uppfunnen af Johan Guttenberg, borgare i Mainz; men nämner tillika, att äldre föga lyckade försök bade blifvit gjorda i Holland; hvarvid osäkert är, om dermed menas det stereotypiska trädtrycket eller tryck med rörliga stilar. Abboten Trithemius, född 4462, berättar i sina annaler likaledes, att konsten blef år 1440 i Mainz af Johan Guttenberg uppfunnen. Johan Guttenherg var född i Mainz 1597 af en patricisk familj, hvars namn egentligen var Gänsefleisch, Han antog sin moders namn Guttenberg. Omkring 1440 hade han flyttat till Strassburg, och Jatt han der sysselsatte sig med tryckeriförsök, ses af de ännu befintliga akterna i en process, Kvari han der råkade, och till följd hvaraf man tog ifrån honom hans instrumenter för skuld. Det synes, att han på försöken användt alla sina tillgångar och hålit dem mycket hemliga. År 4445 flyttade han ltillbaka sill Mainz och ingick der kompani med Johan Faust, en rik borgare, som försköt honom penningar. Att de här tryckte med rörliga stilar är Isäkert. Dessa stilar voro af trä. I ett af den tredje ,Ibolagsmannen Schöffer anlagdt tryckeri, som ännu Ifanns till år 1800, förvarades prof af dessa äldsta Ttryckstilar. De vouro skurna af päronträd. Hvar och er boktryckarlärling i Mainz, som tjent ut sin Mtid, brukade få en sådan bokstaftilj åminnelse. Man Itryckte ännu dermed blott smärre saker — små la Itinska grammatikor, ordböcker och annat dylikt, som (redan var presteradt genom trädtafvel-trycket. , Det nästa steget var uppfinningen af de gjutna Istilarne — troligen äfven Guttenbergs, ty hans förmögne kompanjon Faust, som var en jurist, synes mera ha släppt till penningar och delat vinsten. ,