Aftonbladet – 12 november 1849, sida 3

gret. Sjelf blef jag glad som en häradsspelman, bjuden till bröllop. Jag tog in punsch; vi drucko den älskade konungens skål, ochj församlingen åtskiljdes glad och munter. Det vore nu väl att en skjutsreglering snart blefve gjord. Det vill nästan synas som konungens befallningshafvande droge för stora vexlar på vår konungs goda hjerta och böjelse att öfverse med smärre fel och brister. Men — Gud är ju sjelfva godheten — dock straffar hans rättvisa strängt öfverträdelser, begångna med berådt mod och öfverläggning. Och tänk bara om konungens rättvisa kommer något strängt emellan i denna sakt Det kunde ju gågalet för hela raden ? Det har väl någon gång händt att en ädel landssekreterare sjelf fått residenset i kikaren, och velat ställa en beskedlig landshöfding på det hala. Men en sådan skulle jag vilja råda, att icke matta ögat för mycket genom föremålets dragande på allt för nära håll, utan heldre vända kikaren om och se genom stora glaset. Gifve Gud, att det snart måtte taga slut med denna långvariga rättegång, om hvilken man gerna kan säga detsamma som bonden om sin gamla sjuka hustru, när läkaren förkunnade honom, att allt hopp om hennes vederfående var förbi: Ja, gammal nog är hon, om det annars vore Guds viljan. Dufyeskog den 48 Oktober 1849. C. A. Lundberg.