Aftonbladet – 12 november 1849, sida 3

latlttningpat ac duinu InOchalvd, OCH alltsa CIllat RYDB. resol. d. 20 November 1786 samt kongl. brefven d. 24 Februari 1794, äro de från utgörande af bålloch reservskjuts befriade. Innan rättegången hos Kongl. Maj:t i nåder afgjordes, har Olof Olsson å J 4 7,, mantal Hersnäs utgjort fjerdingsmanstjensten, och enkan Hedvig Persdotter å JM 1 ; mantal Nackarp brefbäringen. Af det ett halft mantal, som vid nu uppgjord reglering undantagits från reservskjuts, skall Johannes Jonasson, egare af JA 1, (? 3,) mantal Uglaröd börja med kronofjerdingsmanstjensten, och Nils Persson, som äger M 1 !, mantal Kolemad börja med brefbärings utgörande, samt ombyte deraf ske med hvarje års slut, på det allom må ske lika rätt. Christianstads landskansli den 24 Maj 1849. Georg von Rosen. J. Bråkenhjelm. Vidimeras ex officio L. A. Ekmarck. I ofvananförde skrifvelse har ju Konungens befallningshafvande sagt helt tydligt: att kronofogden i orten redan d. 2 sistl. Januari (således för nära tio månader sedan uppgjort ny reglering af skjutsen för Röstånga gästgifvaregård. Det är då alldeles förvånande att reservelaget ännu i denna stund icke fått del af någon reglering. Tvertom har reservelaget under den 44 September hos kongl. justitiekanslersembetet ytterligare klagat öfver det oerhörda dröjsmålet med skjutsregleringen. Det vore emedlertid roligt att veta hvar den omtalta regleringen nu hvilar, — antingen på kansliet, hos kronofogden eller annerstädes. Möjligen är den glömd på kansliet? Man vill tycka att det vore ändå nödvändigt att det märkvärdiga regleringsinstrumentet en gång kom i dagsljuset, på det en verklig reglering måtte bli gjord; såvida det icke under den långa tiden af nära tio månader varit hos Bosco eller någon annan undergörare för att så manipuleras, att, innan reservelaget vet ordet af, komma hästarne sjelfmant galopperande och ställa sig i skaklarne när reservelaget behöfver dem; och då har reservelaget ej synnerligt att klaga öfver, ty det ser knappast ut som de så länge undanhållne hästarne skulle komma fram på annat sätt än genom ett underverk. Hvad nu sjelfva den så kallade uppgjorde regleringen angår, så kan man ij sanning säga: att Konungens befallningshafvande ej ett enda ögonblick förnekat sig under bela den långvariga rättegången; ty man ser att den rikaste åboen Johannes Jonasson å M 4 ?s mantal Uglaröd blifvit hugnad med fjerdingsmanstjensten för att, till en början, som det heter, trigöras från skjutsen, ehuru denna hemmansdel är i den Kongl. nådiga resolutionen tilldömd reservelaget fri från bestyr, och med hvilken hemmansdel Konungens befallningshafvande således icke hade den ringaste rättighet-att befatta sig, aldraminst, som flere ägare till andre och smärre hemmansdelar äro att tillgå för bestridande af så väl fjerdingsmanstjensten som brefbäreriet, såsom t. ex. Måns Pålsson och Per Pålsson, hvardera egare af ,, mantal i Hersnäs, samt Pål Pålsson och Nils Andersson, egare tillsammans af !3, mantal i samma by; — och likväl säger Konungens befallningshafvande i skrifvelsen till: Kongl. Maj:ts justitiekanslersembete: alt intet hemman utom reservelaget, inom samma del af socknen finnes att använda för desse oneras bestridande. Det må kallas bra olyckligt att vara så illa underrättad, när det gäller att fullgöra en Kongl. Maj:ts nådiga resolution. Man vore, för öfrigt nästan frestad att draga litet på munnen, när man läser de vackra orden, hvarmed förenämnde skrifvelse slutar: eller på det allom må ske lika rtätt. Huru olyckligt för det arma reservelaget att ej ha kommit med i den räkningen !! Jag tycker emedlertid, att om jeg vore i konungens befallningshafvandes ställe, skulle jag försöka allt i verlden för att förmå kronofogden Billing att genast och till punkt och pricka sätta i verkställighet den nya skjutsregleringen, enligt Kongl. Maj:ts nådiga resolution den 27 Juli 1847. Ja, jag skulle befalla, bedja, besvärja, ja till och med göra ett litet kalas för fogden (och man vet hvad det uträttar), för att förmå honom till punktlig skyndsamhet med regleringen, och dymedelst visa min ifriga åtrå att genast fullgöra en älskad konungs vilja och befallning, uttryckt i den nådiga resolutionen, och derjemte lemna allmogen ett vackert efterdöme af börsamhet och lydnad. När bonden ser att sträng rättvisa skipas omkring honom — att den rike såväl som den fattige äro lika inför lagen — och att han icke blifvit en lekboll för kronobetjeningens godtycke eller intriger, så är han lugn, äter sin tärning sill och sin halfruttna potatis med smak, tackar Gud, välsignar konungen, välsignar styrelsen, ja! till och med kanske konungens befallningshafvande i Chri stianstad. Hos massan af svenska nationen har jag icke ens funnit något element till en emöt af vådligare tendens. Likvisst kan jag ej neka, att jag haft mycket besvär och bekymmer för att lugna det stackars reservlaget, som, litande på en kongl. dom som på sitt evangelium, är nog enfaldigt för att icke kunna fatta konungens befallningshafvandes beteende i skjutsfrågan. Det har dock lyckats mig att hittills afvärja alla dumheter och förseelser från reserag lagets sida. Men mycket besvär har jag haft. Jid vill blott för ro skull nämna, att då för någon tvsedan en större skjutsåtgång kom i fråga, och jag dagen förut funderade på hvad jag skulle säga, för att lugna reservlaget, blef jag alldeles renons både på tankar och ord. Jag hade förut bållit ett och annat tal, och ville icke komma alltid fram med ett och detsamma. Di fick jag en lycklig ide. Jag tog två ark papper, sönderklippte dem i bitar hvardera om två tum, fick så fram mitt franska lexikon och tog deraf enstaka ord och glosor, och skref dem på en hand full lappar — På en hand full lappar skref jag de ömmaste fraser jag kunde uppsöka i våra moderna författarinnors skrifter, en hand full fyllde jag med stumpar af Tusende och en natt, och på en hand full lappar skref jag begripliga kraftord af krigsartiklarne och exercisreglementet; och då ännu några lappar lågo qvar på bordet, skref jag på dem allt hvad jag i minnet kunde återkalla af alla tal om den elakartade boskapssjukan; derpå rullade jag ihop alla papperslapparne i små runda kulor, lade dem i min gamla läderkaskett, skakade om dem nio gånger, tog så fram en kula i sender och införde dem i svit på ett ark papper. Om aftonen kunde jag ej läsa riktigt igenom detta opus, som skulle utgöra mitt tal följande dag; ty af funderingar och ansträngningar började mitt hufvud värka så, som om en halt skjutshäst galopperat i, eller nära omkring det i volt; men mot middagstiden gick jag ner till gästgifvaregården; och när då de församlade 0 tålige bönderne, som vanligt, skreko på skjutsr glering, tog jag helt gravitetiskt mitt tal upp ur fickan, läste det med ljudelig stämma; och jag försäkrar, att jag ännu aldrig hört någon höfding hålla eff NAmMnÄcara vanlrara ARh Ahoorinligarn fal Mos