Aftonbladet – 12 november 1849, sida 3

ter. Det led emot aftonen. Kölden tilltog. Barnet vidde ännu i den gråtande modrens armar. Manen gick ut för att söka något bränsle. Han gick 1ed på gården, såg en öppen källardörr, vandrade litåt, gick ned i källaren; fann den vara densamma hvilken han en gång hade nedgräft penningkrucorna; sökte efter det gjorda märket — fann det och nedföll afdånad. Sedan han åter kommit sig före, besinnade han sig icke länge öfver hvad han borde företaga. Han uppref stenläggningen och fann guldet orördt. Han upptog det och kungjorde behörigen fyndet. Men ingen kunde styrka sig vara rätta ägaren. Då, för att undvika de Parisiska kommunisterne, reste han i tysthet bort och bosatte sig sedan i Frankfurt, der han anses var en omätligt rik! man. — EN RYSK FOLKTALARE. ! Det vari Witepskischen om sommaren 4848; en ljuf klang af den aflägsna frihetskampen hade äfven trängt till de lifegnas själar i detta gouvernement. Låt oss — sade en erfaren man — gå till S:t Petersburg och fråga czaren, om det är sannt, att bönderna skola blifva fria. Men huru skola vi komma till S:t Petersburg till czaren?, Låtom oss gå nu genast, vi finna nu ingen militär mellan Witepsk och S:t Petersburg och czaren är stor och god, han skall höra oss och säga sanningenn. Så drogo några hundrade deputerade åstad till S:t Petersburg. Men deras bjertan blefvo tyngre, ju längre de kommo, och ju djupare solen sjönk mot aftonen, ju djupare sjönk deras mod och hos alla uppsteg småningom tvifvel om deras företags Ilyckande. En afton kommo de till en stor skog, hvarest under en hög tall satt en gammal ryss, ett slags helgon, tiggarmunk och traktens orakel. Han var nära blind cch värmde sig, ansigtet vändt mot den nedgående solen. För honom androgo desitt ärende. Du skall säga oss, huru vi skola komma till czaren. De lägrade sig rundt omkring honom i skogsbrynet. Den gamle tog ur sin tiggarsäck, som han bar på skuldran, en liten lärftspåse med ärter. Hen lade en ärta i midten. Se det är czaren. Nu lade han en liten krets tätt omkring denna: detta hans rådgifvare. En annan, något större, föreställde hans generaler och adel. En tredje domarne. En fjerde presterna. En femte, armeen. Derpå lade han ärterna hopvis, och utan ordning rundtomkring de koncentriska cirklarna och sade: )Dessa ären j, det svarta folket. (Så kallar man i Ryssland menige man.) Huoru viljen j tränga genom alla dessa till czaren ? J, som ären så talrika som sanden på stepperna, men lösa. och utan sammanhang med hvarandra! Vänden om, j kommen inte igenom ! Bönderna sågo förvånade och ängsliga på hvarandra. Men jag vill äfven säga er, huru j skolen komma till czaren,. Derpå tog han åter en handfull ärter, kastade dem häftigt på sitt konstlagda arbete, omrörde alltsammans och lade dem åter i påsen. Bönderna sutto stilla fulla af väntan. Hvad är nu kejsaren? — frågade den gamle munken — hvad äro rådgifvarne, generalerne, adeln, domarne, presterna, armeen? — Alla blott ärter. Gån hem, om j hafven förstått mig. ttardagar derefter befunno sig alla de deputerade på väg till Siberien. Den gamle munken har intet öga sedan återsett. (B. T.)