Aftonbladet – 9 november 1849, sida 2

MM MM MM ÖÖM I samma ögonblick uppgaf grefvinnan ert rop, och ryckte blomman från sitt bufvud? en man reste sig ur ett busksnår af dvergek och med hopknäppta händer föll han på knä. VIL ANTONINI. Den man, som tycktes framträda ur jorden såsom en uppenbarelse var, grefve de Mersanes. Grefvinnan Hortensia stod orörlig. Efter ett ögonblicks fruktan kände hon sig uppmuntrad af detta hastigt vaknande mod, som i vigtiga ögonblick aldrig saknas hos kraftfulla själar; ett förtjusande leende återförde helsans och ungdomens färg på hennes kinder; hon korslade vårdslöst sina händer på bröstet och sade: Stig upp, min herre, stig upp, låt mig ej tro att ni begär förlåtelsen. Det är emellertid den enda sak som jag för närvarande begär, sade grefven, i det han tog några steg emot den unga qvinnan. Al förlåtelse förutsätter ett fel, min herre? och ni har ej begått något. Detta hörn af berget tillhör er så väl som mig, så väl som den förste konstnär, som söker en vue, och i sanning, man måste erkänna att stället är väl valdt; se der ett landskap, som skönt, beundransvärdt, ligger vid våra fötter: man måste beklaga att fåglarne ej kunna måla. Tvilken hänförande tablå af Jandet, staden och hafvet!, Jag kan ingenting se i detta ögonblick utom er Herr grefve, göm ert fransyska gafanteri för salongen; på landet anstå andra seder. Ni har rätt: framför Guds sublima verk bör man endast tala ett allvarligt språk. O! jag afbryter er, grefve de Mersanes, ni glömmer vårt fördrag. Ni vet att jag afskyr sorgsenhet i staden, Nåväl! jag har samma sinne på landet som i staden. Se! himmelen gifver oss föresyn al glädtighet; låtom oss likna himlen. Jag har icke glömt vår öfverenskommelse, madame; jag har icke heller glömt att ni värdi ats tillåta mig att betyga er min vördnad...