Aftonbladet – 6 november 1849, sida 2

politiska förhållanden, hvaruti vi befinna oss, tror jag ej att en förolämpning, som Dante gjort Frankrike i fjortonde seklet, kan förskaffa oss krig med våra grannar; men man måste likväl gifva dem en litterär upprättelse, för att bibehålla godt förstånd med oss. Jag har beslutat, att i morgon måndag till en stor vetenskaplig bankett församla vårt anthologiska sällskap, hvars fastaste pelare ni är. Vi skola hafva detta sammanträde på landet i min villa Bianca, fjerran från buller och besvärligt folk. : Frankrike representerås der af grefve de Mersanes, som jag skall personligen inbjuda och som skall för sina landsmän aflägga vittnesbörd om vårt nit. I morgon klockan fem på aftonen. Ers herrlighets ödmjuke tjenare Grefve Fabiano Val di Noto. Fabiano besörjde ganska skickligt sina visiter och sina inbjudningar. Han skickade en vagn till hvarje lärd kommentators port och sitt eget ekipage med sitt livrå till grefve de Mersanes hotell. Markis Viani antog förslaget med hänryckning. Markis Viani anlände först, strålande af glädje; Fabiano mottog honom vid gallerporten, med den vördnadsfulla underdånigheten af en lärjunge, som emottager sin lärare. De andra utläggarne af Dante följde snart. Endast Anatole de Mersanes visade fögaskyndsamhet. Han hade till och med varit på väg att skicka ett återbud; men han afhölls af fruktan att besvara en artighet med ett obildadt uppförande, ovärdigt fransmännens seder, och han begaf sig, såsom de andra, till Villa Bianca. Alla medlemmarne voro svartklädde med mer eller mindre elegans, allt efter deras vilkor. Der funnos några galadrägter, som mot slutet af förra århundradet paraderat framför Manina. Viani uppräknade dessa kommentatorer i Fabianos öra. Den här,, sade han, förföljer ett otydligt ord ända till dess aflägsnaste förändringar och tvingar det att blifva klart. Den der har icke sin like i Italien i konsten att genom tusende irrgångar spåra upp