Aftonbladet – 5 november 1849, sida 2

Min tant har andra förslag; hon ger tillyaka er förmögenhet, och... men jag vågar ej ortsätta, herr grefve. . Säg ut, jag ber er, mamsell. ,Ni har väl ej glömt, herr grefve, ert vackra porträtt som ni gifvit min tant; ett porträtt af Court ? Nej, jag erinrar mig detta porträtt ... Nå väl, herr grefve, vi ha ofta talat om er med min tant, framför detta porträtt som ag i dag finner så likt... Ofta har jag också tillbragt hela timmar i begrundande framför denna dyrkade bild. Derefter gick jag på kyrkogården 2tt gråta vid det dystra monument som min tant rest öfver er... Ack! Hvad har jag gjort, olyckliga!... Mina tårar och min förtviflan säga er resten... Och min tant sade till mig: Du är ung, du är vacker, du har ett älskande hjerta; gör en liten, resa till Italien. Du skall träffa Anatole, du skall lägga hans förmögenhet för hans fötter; jag känner det: i utbyte skall han gifva dig sitt hjerta. Vid dessa ord störtade sig Tadolina till Anatoles fötter och vattnade dem med tragediens tårar. Den unge mannens ansigte tillkännagaf den största förvirring. Mamsell, sade han i det han upplyfte skådespelerskan, jag är icke beredd på denna scen ... Lugna er... återtag den förbehållsamhet som anstår ert kön... Jag skall ha nöjet skrifva er till ... gif mig er adress .:.. I himlens namn! utropade Tadolina med ett femte aktens uttryck, jag väntar ett afgörande svar vid edra fötter: neka mig det ejl Då slet sig Anatoie, drifven till det yttersta, år aktrisens händer och flydde i ett närgränsande rum, hvars dörr han tillslöt i dubbla lås. Tadolina, som uppnått sitt mål och vårt, trodde sig böra sluta pjesen der; hon åtnöjde sig derföre att uppgifva några sönderslitande skri på melodien: Ma sil padre mabandona, d Otello. ,Jag är ganska nöjd med Tadolinap, sade Fabiano; denne Anatole de Mersanes har på sit! samvete någon hemlig sorg, och denna aktris