Aftonbladet – 3 november 1849, sida 2

set. Um denna aninarKkHiDg Kall Datva CH vISS giltighet så till vida, att Aftonbladet icke nu helt nyligen innebiållit någonting om barnhusets interiör, så visar den likväl att Synglasets red. icke vet hvad som passerat under den föregående tiden före det bladets tillkomst; ty Aftonbladet har vid flere tillällen innehållit ganska utförliga framställningar angående barnbuset, dels då rikets ständers revisorer förra gången voro tillsammans, dels också med anledning af de diskussioner som förefallit mellan professor Berg och direktionen angående systemet för barnhusets skötande. i För öfrigt är denna anmärkning endast ett upprepande af ett ganska eget anspråk, som vi äfven någon gång förut försport från en del tidningar, serdeles på sin tid Freja och den Constitulionelle, som när fråga uppstod om någonting som hade händt, i stäliet att sjelfve taga reda derpå alltid klandrade Aftonbladet att det icke hade uträttat detta för dem. Det är det gamla: alla vilja att yxan skall gå, men ingen vill hålla i skaftet. Öfverhufvud måste man ock anmärka att mängden tyckes göra sig ett något oriktigt begrepp om tidningarnas roll då man föreställer sig dem såsom sjelfbjudna åklagare och polisfiskaler å alla missbruk. Tidningarnas roll är egentligen att vara en dagens krönika och i sådan egenskap tillhör det dem onekligt äfven att veta eller taga reda på allt märkvärdigt som offentligt passerar, äfvensom att efter pröfning af lämpligheten lemna rum åt klagomål som synas befogade, äfven missbruk i allmänna inrättningars förvaltning. Sådana anmärkningsanledningar kunna naturligtvis äfven genom tidningsredaktionernas egen försorg någongång uppspåras, och i detta afseende gör konkurrensen emellan flere tidningar icke litet, då hvar och en för sig måste söka att hafva något af vigt eller intresse att berätta. Icke destomindre måste det medgifvas att de tidningar som äro grundade på en universel plan, hvartill i främsta rummet hörer att göra reda för de större händelserna i verlden ineller utomlands, och som vidare på visst sätt förbundit sig att följa och deltaga i diskussionen om de vigtigare samhällsangelägenheterna, omöjligen kan hinna att på samma gång vara en så vaksam fiskal på alla möjliga allmänna inrättningar, att ingenting klandervärdt der skulle kunna passera. I England, der en stor tidningsläsande publik och ett vida högre pris lemnar mångfaldigt större tillgångar att disponera för underrättelsers inhemtande och tidningarnas utrymme äfven är i proportion derefter, hemtar likväl pressen måhända sin förnämsta styrka ifrån den public spirit som gör att enskilde medborgare öfverenskomma att genomdrifva en förbättring i någon viss inrättning eller afskaffa ett visst missbruk. Det är intressant att se, huru praktiskt engelsmännen i detta som andra fall förstå att gå tillväga. Några få personer komma öfverens om att taga sig före en förbättring, eller kanske är det till en början blott en, som lifvas af iden och meddelar den åt några flera. Exempelvis vilje vi nämna en sådan sak, som att söka afskaffa de dödas begrafvande på kyrkogårdarna inom London, hvilket visat sig vara högst osundt för de lefvande. Några personer sammanträda då, som sagdt är, och öfverenskomma att arbeta för den såken. Nu värfvar hvar och en några anhängare och ett sällskap bildas, som skjuter tillsammans nödiga medel för att företagaå undersökningar och följa saken med oupphörlig uppmärksamhet samt äfven genom tidningsartiklar väcka allmänhetens intresse derför. På sådant sätt, när en sak en gång är börjad, släppes den icke af förr än antingen målet är vunnet, eller också agitationen blifvit nedslagen af ett annat motsatt parti äfven med diskussionens vapen; Vid de sammankomster och möten som hållas, äro alltid snabbskriffare till hands som upptaga en berättelse för någon bland tidningarna, och deri de talande personernes namn få tillfälle att framträda. Förekommer då härvid något verkligen anmärkningsvärdt, så bli de öfriga tidningarne äfven tvungna att vidröra frågan och den blir på detta sätt ständigt vänd och till slutet grundligt skärskådad på alla sidor. Sålunda skulle vi t. ex. tro det ingalunda vara för mycket tilltaget, att säga det antalet af de debatter och tidningsartiklar som inom den. dagliga och veckopressen i London förekommit angående begrafningsplatsernas flyttande, uppgått till fyra eller femtusen, och i samma proportion förhåller det sig med andra frågor för dagen. Och de numera pågående reformsällskapernas möten kan man med säkerhet räkna till två å tre i hvarje vecka, hvaröfver alltid artiklar förekomma i tidningarna. Förrän de allmänna ärenderna kunna påräkna ett sådant deltagande äfven härstädes, kan aldrig pressen uträtta hvad man af densamma har skäl att önska: rr rr