Aftonbladet – 3 november 1849, sida 1

(RR rn nan snaran santa Reed tåligt bära alla afgrundens plågor till motvigt af sin sällhet, och att jag väntar gunsten att af er mun blifva fördömd. Ah, ni säger så !l Dessa fyra ord sades al grefvinnan med ett skämtsamt behag, som kom Fabiano att häpna. Den unge sicilianske grefven blandade sig några ögonblick i kadriljens turer och i det han återtog sin plats bredvid sin moitit, sade han långsamt och dröjande för hvarje ord: Och ni, madame, hvad säger ni? Jag, min herre, jag säger att jag ej vill fördöma någon ...n Ej en gång mig? Ingen, min herre., Ni skall fördöma markis Viani. Ah! Se der en falsk beskyllning, grefve Fabiano. Markis Viani är mig i faders ställe; han är en vän och en beskyddare. Hans uppoffring bar inga gränser, ni ser det; han tillbringar natten på balen för min skull. Jag känner min Viani utantill. När han gjort tjenster, räcker han ut handen efter betalningen., Grefve Fabiano, ni kan icke längre förtala, orkestern ackompagnerar er icke mer., Tillåt, madame, att jag återför er till er fåtölj, JE tjugufyra, batteriet 2 1. Ni är mycket förbindlig, grefve Fabiano! Jag skickar er i stället rakt till paradiset ! Jag hoppas, madame, att ni hejdar mig på vägen., s Grefve Fabiano tog sin vän Octavio dOropegasarm och drog honom med sig bort mot aktern: Min vän, sade han till honom, vi äro på en bal af maskerade demoner. Denna qvinna är från afgrunden: hon är en gåta af kött och sattin; hon förskräcker mig! Jag darrar för bennes skugga, såsom en skolpojke. Om hon icke är en demon, som förvandlat sig till en tjugufyraårig grefvinna, så är hon en marmorstaty, kall och stelnad som ett Carrarablock: hon är en gudinna af Filippe Carlone, som smugit sig ut ur Dorias gallerier: hon har stu