Aftonbladet – 2 november 1849, sida 2

RNE RAA som ingenting fruktar utom hvilan, och som vill sluka hvarje minut af den kortaste bland nätter. Luften egde redan denna obeskrifliga ljufbet, som uppfriskar sinnet och alltid finnes hos blommorna, qvinnorna, musiken och hafvet. Cambrians tusende skeppslanternor härmade dagen; däcket tycktes illumineradt af on underbar solglans; man kunde trott att dasens nedgångna stjerna af artighet lemnat sin sista stråle qvar åt Genuas sköna damer. Omkring Cambrian syntes hafvet mörkare än under andra nätter. Man urskiljde endast den kolossala skuggan af fyrbåken, som lyfte sin röda topp hundrade metres öfver fördämningen och liknade en cycelop, framsprungen ur Jätteberget, för att åskåda balen. En båt med Genuas flagg nalkades skeppet och befälhalvaren gick hastigt öfver bryggan för att emottaga de nykomne. Markis Antonio Viani steg uppför den första stegen och vände sig om för att gifva handen åt en ung dam, som, utan att emottaga det erbjudna stödet, med gazellens vighet hoppade från stegen ända upp på bryggan, hvilken raskhet kom markis Viani och befälhafvaren att le. I samma ögonblick reste sig en person, som hittills sutlit afsides på en till divan omskapad kanon, och gick med långsamma steg mot de nykomne, det var grefve Anatole de Mersanes. Den rörelse han gjorde, fastän verkställd med en viss försigtighet, bemärktes dock af några, så MyYCket mer som denne främling var en af dessa unga män, hvilka oemotståndligt tilldraga sig uppmärksamheten i stora sällskap och hvilka mängdens flyktiga blickar lätt urskilja. Grefve de Mersanes hade likväl icke sin kropps lysande företräden att tacka för detta privilegium; allt var enkelt hos honom, hållning oct drägt. Under den fiyktiga rodnad, som soler och hafvet vanligen gifva åt resande, igenfann: i hans ansigte denna nervösa och manliga blek.