Aftonbladet – 2 november 1849, sida 2

dring i tron och i meningarna som ibland hvarje särskild kyrkas presterskap! Englands kyrka, som också kallas Irlands kyrka, bar nu jemte sin påfviska liturgi, kalvinistiska trosbekännelse, och armenianska presterskap, jemte alla dess skilnader af högre och lägre presterskap, icke svärjare och evangeliska, fått en stor Puseyitisk eller påfvisk sekt ibland sig; Oxford är i krig med Cambridge, biskop med biskop, sockenprest med sockenprest, och socknar med deras prester. Papismens gamla surdeg, som vid den godtyckliga regeringsakten lemnades på köpet vid reformationen, har verkat ihärdigt, och papismen är nästan så rådande, i Englands kyrka nu, som den var i Lauds dagar. Är då nationens religion Puseyism eller förklädd papism? Ty det är säkert att nationen tillhålles att betala dess fortplantande. Det är ifrån universiteten och från predikstolarne, af prester underhållna med folkets penningar, som denna Puseyism predikas. Ingen bestrider, att ju d:r Pusey har rättighet att predika Puseyism, eller någon annan ism, men kan någon säga hvad rättighet han har att predika den på nationens bekostnad? Af den enhet och likformighet, för hvilken kyrkan utgifvit sig, finnes icke ett spår! Af en nationalreligions verksamhet finnes nästan lika litet något spår. I Wales, som man kan se af ett kapitel, som blifvit tillagdt i denna edition, var befolkningen snart sagdt utan all religion; och när en af dess prester utpekade den uppskrämmande verkligheten, blef han utdrifven af hjorden, såsom en bullersam hund, den: der icke ville låta herdarne sofva; men Dissentersg kommo in och evangeliserade landet; och den stackars förskjutne presten förenade sig med dem i det goda verket. I Irland förblifver statskyrkan ännu den eländiga söndring som den alltid varit. Den har icke varit i stånd att göra proselyter af de sju millioner menniskor, som blifvit plundrade på sina fäders egendom, för att underhålla en utländsk kyrka; men den har fullkomligt lyckats — hvilket var en mera naturlig följd — att drifva dessa sju millioner, genom den beständiga förargelsen att nödgas bevittna denna sakernas vidunderliga ställning, till brädden af förstörelse och uppror. Så uppenbart sårar denna sakernas ställning alla rättvisans, sunda förzuftets och -mensklighetens grundsatser, att ledarne för Whigpartiet börja tydligen förklara, att det måste taga slut; att båda kyrkornas presterskap böra betalas af staten, eller också ingendera; ja, sjelfva Tories, som nu hafva välde, börja verkligen genomdrifva denna grundsats, till OConnells förvåning, som inser, att om staten är klok nog att förmå katholska presterskapet i Irland att betrakta den såsom källan till framtida fördel, skola de hastigt sluta med sitt mod att slå takten för Repeal, och då farväl med det trollordet. Men i Skoltland? I den tredje statskyrkan till skapande af likformighet; enhet och en national-religion, — i den dygdiga, måttligt besoldade, icke äregiriga kyrkan utan hierarki, — huru är det der? I den kyrkan, som skickade ut d:r Chalmers, äfven till London, för att ovedersägligen bevisa att det icke var med religionen som med politisk ekonomi; att ett begär efter religion icke existerade, det måste skapas; och att ingen annan makt var tillräcklig till detta stora företag än en nations! — Huru är det med denna kyrka och dess mäktige motståndare — frivillighetsprincipen? Förvånande! Som Dominic Sampson skulle säga, Pro-di-gi-ous! Huru, denna kyrka har också varit i en storm af inre söndring! Den har blifvit söndersliten till det innersta genom sina egna skakningar. Den har brustit sönder, och utur dess ruiner hafva bortvandrat fyrahundrasjuttio af dass presterskap, som hafva stridt med dem, som födde dem, — och i spetsen för dem — kunna vi tro våra ögon! — just denne d:r Chalmers, — denne sannskyldige Goliath i statskyrkiskheten, denne störtare af frivillighets-principen, — för att stifta en fri Skottsk kyrka på frivillighatsprincipen! Således synes, i denna nya historia om en tunna (tale of a tub) — att en statstunna icke kan stå på sin egen botten, eller rättare kan finna en egen botten att stå på. I trots af alla konungars och parlamenters bemödanden, spräcka dessa heliga statskärl beständigt sina tunnband, och förfalla till en förvirrad hög af onyttiga stäfver. Men om dessa statsinrättningar icke bevara enhet och likformighbet i tron; om de icke sätta en nation i stånd att visa verlden lvad som verkligen är dess religion; om de icke en gång kunna förekomma sitt förstörande, må man helt naturligt fråga, — hvad göra de? Och hvarföre underhålla vi dem ännu till det kostsamma priset af tio millioner om året? (Forts.) SNETT