Aftonbladet – 2 november 1849, sida 1

Den röda monarkiens horoskop, ställdt af Lord Palmerstons organ. Engelska tidningen Globe, lord Palmerstons kända politiska organ, innehåller den 20 Oktober en märklig artikel öfver den tygellösa reaktionen på kontinenten, isynnerhet i Neape och Österrike; Globe visar deruti, huru dessa regeringars åtgärder måste föra till nya revolutioner. I Neapel, heter det, väro fängelserna fyllda med en här af misstänktan, hvilkas antal uppgifves högst olika, från 1600 ända till 40,000. Äfven äro regeringens anfall ej inskränkta blott till de extremt liberala; hvarken moderata politiska tänkesätt eller en högre sambhällsställning erbjuda något skydd mot konung Ferdinands och hans ministrars hämndtörst. Af den sednaste deputeradekammarens 120 ledamöter äro i detta ögonblick 80 stycken inkastade i häkte; några hafva räddat sig genom flykten. Tre af ministrarne under de sista 12 månaderna, Ruggiero, Conforte och Imbriani, äro drifna i jandsflykt; och tvenne af dem: Scralaga, minister för allmänna arbeten, och markis Dragonelti, utrikesminister, försmägta i fängelse. Under det genom denna förföljelse i massa i Neapel samma skådespel upprepas, hvilket före Februari 1848 dref hvarje upplyst konservatif till förbund med det republikanska partiet, blifva berättelserna om ett dylikt förfarande af österrikiska kabinettet med hvarje dag dystrare. Man kan ej längre dölja det förskräckiga faktum, att tvenne kristliga monarkers tater blifvit skådeplatsen för proskriptioner if en skoningslösare och blodigare natur, än Buropa någonsin tillförene upplefvat allt sedan Ludvig XIV:s död, endast med undantag måvända af den franska skräckregeringens period.n Globe visar derefter huru England, trots woninterventions-principen, likväl äger rätt och ligt att energiskt protestera emot ett så bekaffadt förfarande, då den revolution, som leraf slutligen åter måste framtvingas, möjlien skulle kasta en eldbrand i dess eget hus. Jerefter framställes för de reaktionära regeingarne följande perspektif: Kejsaren af Österrike och konungen af Neael göra icke blott nya revolutioners återvänande nödtvunget, utan de göra äfven allt hvad e förmå för att göra desamma blodiga, skyndamma och skoningslösa. Trots all den fåfänga ch de misstag, som karakteriserade de fransa och tyska provisoriska regeringarne, måste kväl historien gifva dem det intyg, att de fter förmåga begagnade sitt korta herravälde ertill, att förminska borgarkrigets fasor. Tvål