Aftonbladet – 1 november 1849, sida 3

falska tärningar, kan föreställa Slesvigholsteinarne, och slutligen tyckas hela den österrikiska staten, Wienarne, studentlegionen, Polackarne, Ungrarne, Kroaterne, I.ombarderne 0. s. v. under Oktoberdagarne i fjol hafva i korus sjungit: Aus der Welt die Freiheit verschwunden ist; Man sieht nur Herren und Knechte. Die Falschheit herrschet, die Hinterlist, Bei dem feigen Menschengeschlechte, Der dem Tod ins Angesicht schauen kann, Der Soldat allein, ist der freie Mann ). ) Friheten har försvunnit ur verlden; man ser der numera endast herrar och slafvar. Falskheten, hakslugheten beherrska det fega menniskoslägtet. Blott den som kan träda döden under ögonen, blott soldaten, är en fri man. Anföranden af tvenne prestmän, rörande representationsreformen, hållna i reformsällskaperna i Wenersborg och Linköping. Skånska Posten för. den 24 Okt: innehöll en längre artikel under rubrik: Några ord om Representationsreformen ete.,, hvaruti efter en ingress om det allmänt bekanta yttrande hr d:r Bergman afgaf vid allmänna reformmötet i Örebro, slutligen anföres exempel, att hr B:s åsigter (om det nära förhållande, hvari christendomen, grundligare och sannare uppfattad, står: till samhällsreformen) hyllas af många bland de mera bildade presterna i landet. Artikeln visar detta genom nigra utdrag ur ett par anföranden, nyligen hållna i reformsällskaperna i Wenersborg och Linköping, det förra af hr pastor Fredr. Råberg, det sednare af hr pastor 4. O. Herzman. Vi anse dessa förtjena att af en ännu allmännare publik behjertas: Sedan pastor Råberg förklarat, att han till alla delar gillar, såsom vore det taget ur hans egen själv, kyrkoh. Bergmans allmänt bekanta anförande i Örebro, yttrar han: De herrar anmärkare, som sökt vederlägga, till och med förlöjliga hr kyrkoh. Bergmans grundåsigter af borgerligt samhälle och nationalrepresentationens natur och bestämmelse, på hvilken bättre och fastare grundval vilja de väl sjelfva ställa en sådan representation och det borgerliga samhället; dess syftemål och allmänna verksamhet? Religionen, heter det, och politiken äro hvardera en sak för sig Jag kan och skall aldrig medgifva detta. Ty hvad äro väl i våra dagar samhällslära och politik inom kristenheten om ej kristda religionens och sedelärans praktiska tillämpning på särskilda samhällsförhåltårnden, sedernö, Optnionerna; lagstiftningen? Så blott och bart materielt måste väl dessa herrar ändock ej tänka sig det borgerliga samhället och dess syften; att de derifrån utesluta det åtminstone negativa afseendet på allmänna moralens eller sedelärans fordringar. Men hvad. fast! grundval har väl sjelfva denna moral: och sedelära,! om den ej bygges på en religiös och kristlig ? Måste den ej, i annat fall, sväfva utan verkligt grundfäste! i det tomaå; obestämda, en lekboll för särskilda passioners, tidsopinioners, konsiderationers omvexlingar och herrskaremakt, och derigenom dels inskränkas,! dels utvidgas genom den menskliga! svagheten och fördomarne i sin verksamhet och sina fordringar? Och huru kunna på fullt ållvar neka, att: den politiska: frihetens alltmer förhöjda. anspråk i de Europeiska samhällena, om icke helt och hållet, åtmin-j stone hufvudsakligt utgått från kristendomen, äfvensom , att mänga af våra libgrara politici, äfven kanskel; sådane, som i det hela föga sro på kristendomen dock l, just i kraft: af denna7 kristendoms anda och sinnel; och grundläror, fast utan-att veta-det, ynka. politisk , frihet och jemnlikhet inför tagen. -Vivbehöfva ejl här erinra, att den grekiska och romerska demokra-l, tien var af helt annan art dch natur, icke uteslutande det hårdåste slafveri, och Byggd på föga sed-l lig och oberoende af äll. verkligt religiös grund. — I, i j ( K ( 1 j 1 ! Långt ifrån att den kristlige, Lutherske presten skulle, genom naturem af:sitt kall anse sig kunna och höra: vara utesluten från det politiska lifvet, från interesset-för--samhällets-grundförhållanden, är det kanske just han, Som i, första rummet borde veta om den rätta tillämpningen afkristendomens genuina anda på hela samhällsväsendet och dess häfvudsakliga utvecklingar och lagar, äfvensom på mnatiohaltepresentationen. Det är han. som i kraft af kristendomens förnuftiga anda — ty kristendomen är det högsta förnuftet — skall. yrka, i första rummet, på fullt och allsidigt erkännande af menniskovärde utan afseende på klasser, börd eller rikedom skall yrka l allas ursprungliga jemlikhet och lika rätt inför la-j gen, och förkastande af all menniskofiendtig esprit de corps, och af den blinda !,dnaden, hvilken der den herrskar, gör. kristendomen till en död bokstaf, emedan den tillintetgör den kristliga friheten; och af den lefyande tron gör en blind och död, föraktande ett bland religionens och sedelärans högsta och , oeftergifligaste bud; att man måste mer lyda :Gud än menniskor. Hvad religionens sanningar, predikade l blott i sin allmänhet och sin bokstaf, utan verklig och mångsidig tillämpning på bestående samhällsförhållanden kunnat vara och äro till sin verksamhet — ofiast ett obrukbart munväder — derom vittnari, tillfyllest en mårghundraarig erfarenhet.v Med afteende å de företräden, som det -hvilande representationsförslaget tillerkänner s.k. bildningas och förmögenhets — ywurar br KR. ibland annat:! wOrdet och begreppet bildning har blifvit på flerel: olika sätt bestämdt och beträktadt. Visst är, attl. den slags bildning det kristliga samhället i sin: hel-, het bör fördraga framför all annan, är själskrafternas harmoniska, är den menniskosjälens sedligt genomlh gripande. I fråga om detta slags bildning och högrelr förstånd, som man vanligen synes förutsätta hos dels, högre uppsatte, de högbördade eller företrädesvis så-!, kallade lärde, så frukta vi att det gamla ordspråket: sfår man syssla nog får man förstånd,, i våra dagar ; ål mycken afprutning. Att det man vanligast kal-l ar lärdom, att stor gloskunskap och mindre sjelf-i1 ständig minneskunskap, vare sig dogmatisk, exegels q E isk, till och med ensidigt och exklusift vetenskapig — ej sällan kan vara förenad med mycken råhet 1 sinne och tänkesätt, d. ä. med mycken brist f på äkta sedlig, religiös, barmonisk själsodling, äril blott alliför uppenbart, äfycensom att denna sednare ingalunda får obevingadt tilläggas innehafvare afl) första klassens: pastorater eller af majorsgraden; och; ut hvad man i vidsträcktaste mening kallar prak-h iskt, politiskt förstånd, ganska ofta mindre är oberoende af lärdom och studier, än af den sjelfständiga ; ankeförmågans oförvillade, fördomsfria, af sanningsj l ( 1 z Il N och rättskänsla och oskrymtad menniskokärlek ledda ria användande. Och än ep gång: exempel af stånd. ;ktighet, rättskaffenhet och dygd äro för borgerliga samhällets sanna väl af långt större yvigt, än ord, in alla vältaliga fraser för fosterlandets sanna väl ,ch ära ointeresserad boklärdom, och det mest älsk-! värda och mäåängslipade sätt att vara i societeten.l En cvan.k man före Sv AmMujliv kärnfagt sielfotän.