Aftonbladet – 1 november 1849, sida 3

11 sig könet. I Utom uniformen hafva de maktegande i sina I händer ännu många andra medel. De bearbeta tloch dressera soldaten så länge, att han, när ilban hör vissa trumslag eller trumpetstötar, 5 l ovilkorligen, liksom förmedelst en galvanisk -Iström, gör en viss rörelse, och, när han hör en egendomlig, barsk kommandoton, instinktil mässigt känner sig kufvad och hörsammar den ti gifna befallningen. De förs!å derjemte, att hos -Isoldaten väcka en viss ambition, en till hälfi ten naturlig, till hälften blott imaginär heders-I känsla, som har sina egna lagar och sitt eget sIspråk. Härigenom binda de honom med oupp-Mlösliga band vid den aärofullav corpsen och vid den segerrika fanan, och, för att göra dessa band ännu starkare, måste han aflägga Jen ed, som de fleste betrakta såsom helig, och som ingen utan stor samvetsoro fördristar sig vatt bryta. När de dessutom befara, att det I menskliga, milda och naturliga kan vakna hos soldaterna och bringa dem i harnesk mot deras pligt som krigare (nemligen när de skola följa trumman mot slägt och vänner) så bruka de den försigtigheten att kommendera dem åt ett annat håll. Pehr skjuter då Påhls far, och! TPåhl skjuter Pehrs far; Påhl och Pehr anse Isig nu ieke vara fadermördare; de äro tillochImed mycket såta vänner, när de träffa hvarandra: de äro soldater. Vi upprepa det; det kan verkligen ligga något! I vackert i dessa förhållanden; ty den enskildes för-t svinnande bland massan och uppoffring för den prin-1 S C cip som besjälar mängden, är något af det skönaste menniskorna förmå åstadkommma. Men hvad soldaten beträffar ligger det i denna machinmessiga . enighet något rysligt, något förfärligt skönt; det är I en orimlig och ofri natur, tillvägabragt och gjord nödvändig genom orimlighet och ofrihet. k Det är fördenskull nödvändigt, att den krigiska!8 organisationen i en stat står i ett noga afvägdt för-l hållande till det frihetsmedvetande, som folket er-c nått. Polerna af detta medvetande äro, hvad Europa vidkommer, till finnandes i Schweiz och Ryssland. I Schweiz finnas idel beväpnade medborgare, men inga soldater; i Ryssland åter idel soldater, men inga medborgare. Men liksom om Schweiz dock på något sätt skulle erlägga sin tribut till Europas onda genius, hafva några af dess kantor.er brukat sända sina soldatfrön till Neapel och Rom (förut äfven till Paris) der de togo tjenst hos de maktegande och fortplantade : medeltidens traditioner om krig och menniskomord såsnm ett handtyerk, åt hvilket man helgade sitt lif och uppoffrade sina krafter. I en sednare tid hafva dock Luzern och Freiburg samt till en del äfven Schwytz sökt åstadkomma en reform i detta onaturliga förhållande, som i sjelfva verket gick ut på att bilda ett slags bödlar. d S i S I n h s Ls Si h I Frankrike, der de europeiska ideerna hafva sitt h r 8 li V Si d T g 0 d i l a stora laboratorium -och som just nu:.är så interessant derigenom, att fribetens principer icke derstädes. blifvit realiserade, utan som telluriska andar med: en förvånande. snabbhet, skärpa och klarhet fara fram mot sina motsatser — i detta land gör äfven friheten de största ansträngningar att sönderbryta soldatmaktens tvingande ifjetträr. Den stående hären har, med några få undantag, motsvarat sin bestämmelse. Anda till den 24:de Februari åtlydde den Ludvig Philips befallningar, kämpade för honom och blef öfvervunnen. Då erhöll den nya anförare, bland andra Cavaignac och Lamoriciere, och hörsammade deras bud. När Cavaignacs och Lamoricigres stjerna gick ned i moln, erhöllo Changarnier å och Bugeaud högsta befälet, och armån rörde sig på samma sätt som den tiden, när Ludvig Philip eller 0 Cavaignac höllo i trådarne. Men imellertid har arti måeen genom den republikanska konstitutionen -blifvit ställd på samma ståndpunkt, som statens öfriga medborgare: den röstar vid -valen-af. representanter och regering, och i sjelfva verket kan man säga, att, om den i en framtid hörsammar det som befalles densamma, så är det endast derföre, att den, i likhet. med alla andra. goda medborgare, underkastar fr sig majoritetens vilja (ehuru i praxis ochförden bi enskilde soldaten detta icke vill säga så mycket). De ti s. k. moderata republikanerne befinna sig ännu på tå ofrihetens ståndpunkt, i det de hålla före, att staten li och armåen äro fria, när de äro machiner i deras L händer, som -säga sig älska frihet. -Kommunisterne ; och socialisterne. söka deremot, liksom.de andra par: tierna, att vinna armeen för sina åsigter :ochutdela fördenskull sina giftiga tidningar i kasernerna. Changarnier och konsorter skulle deremot gerna vilja på allt upptänkligt sätt tillspärra kasernerna; men måste åtnöja sig med att förfölja och straffa den solP dat, som läser dylika tidningar. De råka derigeta nom in i en labyrinth af motsägelser; ty eger en fö soldat rättighet att rösta, t. ex. på Proudhon, Så måste han naturligtvis äfven ega rätt att läsa skrifter af den författare, som han skänker sitt förtroende. Af ängslan öfver de enorma framsteg, som socialismen, oaktadt all afspärrning och alla förbud, gjort i de franske krigarnes leder, har det nu bildat d sig ett sällskap, som medelst populära afhandlingar d skall söka motarbeta socialisternes vyrångvisa, och farliga läror, och för dessa i sin mån lika ensidiga d skrifter öppnas kasernernas portar på vid gafvel. Striden med pistoler, sablar, gevär och kanoner bar tills vidare upphört; men den föres nu lika lifligt och kanske mera verksamt med tidningar, flygskrifb ter och böcker, samt med alla möjliga strategiska och listiga manövrer. Friheten ser med oändlig fäg-ip nad och ironi ned på de franske generaler, som i ofrihetens tjenst låta den goda pressens produkter ti kringspridas bland soldaterne; ty under denna täflan partierna emellan och under den rådande skenbara förvirringen blir krigaren allt mera en reflekterande och tänkande varelse, i stället för att vara en blott machin. Armåeen drages allt mera in i dagens politiska strider, och resultatet deraf måste förr eller sednare blifva den stående härens upplösning. Först hi då, när man en gång hunnit så långt, kan manly, säga att Frankrike är en republik annorlunda än på papperet. fö Helt annat är deremot förhållandet i Tyskland, h synnerligast i Österrike, der soldatrogeringen visar!k sig i all sin herrlighet, i en så romantisk prakt, attivf verkligheten på ett öfverraskande sätt liknar den tå poetiska beskrifning, som Schiller i Wallensteins la Läger, gifvit af de österrikiska härarne under her-lst tigen af Friedland. Man tänke sig t ex. Radetzkysliui italienska arme i den scen, i hvilken en underoffi-11i, cer frågar krigarne om deras födelseorter: en ärlh ödd i Lombardiet, en annan är Wallon, en tredjelpi från Lothringen, en fjerde Böhmare, en femte från!bi Schweiz, och underoflicern då yttrar: ir Nå, och på 0ss kan ingen märka dock. K att vi från Södern, äfvensom från Norden, ja tillsammanssnögat och tillsammansblåst! MM Se vi ej ut, som ur ell stycke klippta ? rc Siå emot fienden vi icke slutna ita som om man gjutit oss i samma form ? A Och hvem, hvem har väl fogat oss tillsamman på detta sätt, att ingen skillnad finns? al Jo, ingen annan, än vår Wallenstein. så