Aftonbladet – 31 oktober 1849, sida 3

vidtagit i vannens, befälets och generalitetets olika inrättning, och hvarom rätt varma strider förts emellan männen af sjelfva facket, alldeles oberoende af de motioner och önskningar som utgått från folket sjelf eller från riksdagsmän af de borgerliga klasserna om sådana reformer, som kunde åstadkomma en lindring i bördorna. Det sednaste af de ifrågavarande bevisen ligger i regeringens egen stora organisationsplan vid sista riksdag, men hvilken, enligt hvad man känner, väckte en så föga behaglig sensation när den framkom till riksdagen, att man ifrån den tidpunkten nästan kunde räkna ett slags vändning i allmänna tänkesättet ifrån förhoppningarnas poetiska skimmer till verklighetens gråa prosa. Vi hafva ansett det vara af någon vigt att framhålla dessa oförnekliga faktiska omständigheter, för att ifrån början med ens kunna undanrödja den föreställningen, som eljest på ett och annat båll kunde uppstå, att sjelfva påståendet om behöfligheten af en reform i försvarsverket skulle vara blott ett inbillningsfoster, eller att hvarje bemödande att åstadkomma något i sådant hänseende antagligt egentligen skulle utgå ifrån nyhetsbegär, projektma keri 0. s. v. Det är nemligen intet tvifvel, act i denna likasom i andra frågor finnas många, som af rutin, beqvämlighet, oförmåga att lyfta sig till en högre ståndpunkt eller af enskildt intresse helst sätta sig emot all förändring och derföre gerna instämma i ett sådant språk som det nyssnämnda; men när man å andra sidan besinnar, att det ofvan åberopade faktiska förhållandet och erfarenheten bevisar något helt annat, så står det fast, att ett stort problem härutinnan ännu är att lösa. Det kan då icke heller nekas, att om denna lösning kunde lyckas sålunda, att en i militäriskt hänseende praktiskt duglig och för försvaret mera verksam organisation, hvaraf behofvet från regeringens sida sjelf blifvit erkändt, kunde förenas med en förminskning i utgifterna dertill, hvarom så månsa och, såsom det vill synas, så skäliga önskningar från de skattdragandes sida blifvit framställda, så vore en reel och betydande tjenst gjord åt det allmänna. Bland de förslager som i detta hänseende hittills förekommit, utom den förstnämnda kungliga propositionen, har nästan det enda mera omfattande och fullständigt utarbetade varit det, som hr kapten G. M. Stiernsvärd afgaf vid sistlidne riksdag. Detta förslag afsåg, att med upphäfvande af det nuvarande in delningsverket, grunda försvaret på ett under flera år öfvadt beväringsmanskap i förening med ett mindre antal ständiga stamsoldater. Många hördes loforda detta förslag från ren militärisk synpunkt, äfvensom.-det i ekonomiskt hänseende visserligen hade dei fördelen att förena någon besparing i de egentliga penningeutgifterne med en bättre aflöning åt dem, som tillböra sjelfva yrket. Det oaktadt hade man tillfälle märka, att detta förslag icke mötte stora sympatier, utan tvärtom rönte motstånd från olika håll, å ena sidan derföre, att det hos ganska många vuxit fast till ett slags religiös tro, om vi så få säga, att indelningsverket utgör ett palladium för svenska nationens sjelfständighet; å den andra åter derföre, att bondeståndet fann de föreslagna tätare och längre öfningarna för beväringen alltför betungande för landtmannen. I följd af dessa förenade hinder torde också nyssnämnde förslag, åtminstone tills vidare, icke hafva att vänta någon särdeles framgång, itminstone -icke utan väsendtliga förändringar. Icke dess mindre kan man om försvarsfrågan, likasom om representationsfrågan, med säkerhet antaga, att den ,icke mera kan fallan; tvärtom är det att förvänta, att ständerna vid nästa riksdag med allvar skola återkomma dertill, och att tiden är inne att öfvergifva hvad som nu på en tid synes hafva utgjort det hufvudsakliga föremålet för åtgärderna i afseende på armåeen, nemligen de talrika, till intet egentligt mål ledande uniformsförändringarna, för att i stället komma till det mera maktpåliggande, sjelfva försvarsväsendets grunder, och den praktiska utvecklingen deraf, om man också icke har serdeles anledning att hoppas, det den närvarande krigsministern äger förmåga att åstadkomma något i detta hänseende. Det förslag som vi i dag meddela, och hvilket jemväl, såsom man genast inser, härleder sig från en för saken nitälskande man af facket, som förstår sitt ämne, synes hafva för sin antaglighet den stora fördelen, att författaren sökt foga sig efter de emot det förutnämnda Stiernsvärdska förslaget gjorda invändningar och undanrödja dem samt förena sinnena och dessutom ändock kunna tillvägabringa en besparing. I sådant ändamål har han nu i stället tagit indelta armeens bibebållande till utgångspunkt, men söker dess fullständigare organiserande medelst ungefär samma indelning som i det förra förslaget, i förening med beväringsexercisens upphörande under fredstid, hvaremot under krig såväl samtliga klasserna skulle göras mobila som en landstorm inrättas. Andra delar af denna plan äro, att de värfvade trupperna skulle inskränkas till kavalleriets gendarmer, artilleri och sappörer samt brigadernes musikpersonal och handtverkare; inrättandet af allmänna skjutöfningar sockenvis, och befälets aflöning uteslutande med penningar, med förhöjning under allt slags tjenstgöring. Det ekonomiska resultatet skulle slutligen blifva en besparing af en million riksdaler årligen. Vi hänvisa för öfrigt till sjelfva afhandlinsem som icke lärer fela att rekommendera sig sjelf. — Uti Aftonposten för i går lästes följande ur ett bref från Köpenhamn, dat. den 19 Oktober : . Det märkligaste i vår teaterhistoria förliden vecka var m:ll Bergnehrs uppträdande som Donna Anna i Mozarts Don Juan, efter sin återkomst från utlandet. Hon har i detta parti öfverstrålat alla sina förAgaånAaena AL I fila minga Arad förlag I. om