Aftonbladet – 29 oktober 1849, sida 3

pare 1 snillets och Ttorskningens verid, mMen manl! ihågkomme att det är krafigeniet hr Jacob Ceder-: ström som dömer. : Ibland de fraser menniskorna hafva fått att löpal: med, är äfven den, att man ej skall kunna skrifval: sin samtids historia. Att ställa sig opartiskt emel-! lan gamla eller nya händelser bör dock vara likal! lätt. Ju närmare man står ett gifvit faktum, ju re-: digare och fullständigare måste det i allmänhet visa : sig, med sina stora eller små biomständigheter närh dessa en gång hunnit blifva kända. De sednarcl blifva ej sä!lan uppätna af tiden, då man vill gömma l1 dem inom bom och lås. j Att hr Jacob Cederström visar sig skuggrädd för!l denna tidiga offentlighet, tro vi, har sina hemligalf skäl. Mången obetydlighet får, just derigenom attli händelserna erhålla tid att blekna och falla ur min:4 net, ett lyckligt tillfälle att smuggla sig in i häfderna! e:ler uppklistra sitt innehållslösa namn på permarnal!1 af vigtiga urkunder. Detta är också, det medgifves,!: ett sätt alt mätta äreg righeten, att vandra, fi som krabban på tvären, till sitt mål, Ju längre tidl!( man har på sig, ju mindre behöfver man frukta attls bli afskuren på vägen, eller, såsom ett annat skräp. (i att kastas i diket. 1 I den andra afdelningen eller cnfaldens (hvilken egenteligen kan sägas omfatta hela uppsatsen) utbri-l: ster recensenten helt naivt i fortsättningen af sinls beskärmelse öfver de af undertecknad offentliggjordali akterna och i förtjusningen öfver 2 8 4 mom. tryck-! l Å frihetsförordningen : xHvem kan fråga alla dem som handlingarna angå, då de fleste äro döde (!!!) liksom ej samma fråga med ännu mera skäl kan göras, om man iakttager den femtioåriga väntningsti-c den ? S Vidare: vänder man sig till de ännu lefvandeli (således en förutsättning att man kan djerfi äfven spörja de döde), så är det ovisst om de samtycka — nemligen att man offentligen belyser värf, uti hvilka de deltagit. Denna supposition har rec. kunnat bespara sig, då han i den klandrade boken ser, att de ännu lefvande samtyckt. Undertecknad får dock i förbigående nämna, att af alla 1809 års män, af hvilka författaren begärt upplysningar, har herr presidenten och kommendören Cederström varit den ende, som ställt sitt Jjus under ena skäppo. Rec. fortfar: Om förf:n hade velat gifva sig tillfreds, intill dess de 50 åren från 1809 förlupit (tilländalupit?), så torde både han och allmänheten kunnat, af dem, som sjelfve hört och sett hvad händt och sannt är, få bättre reda derpå, än han sjelf bar och åt andra meddelat.o Rec. vill härmed således säga: att de många aktningsvärda ännu lefvande personer, hvilka benäget lemnat bidrag till 1809 års revolutions historia, och som sjelfve hört och sett hvad händt och sannt är) (liksom man kunde sel: hvad som icke händt), icke hållit sig vid det kända och sanna? Beskyllningen är sträng, men — sa-l1 lige de enfaldige! v ( Och nu till tredje afdelningen. Påståendet att det värderika arbetet Gustaf IV Adolfs sednaste regeringsår endast bör betraktas som en partiskrift, hvilken af dem (!) som närmare följt och deltagit (!) i händelserna från 4805 till 43 Mars 1809, väckte medömkan och förtrytelse — må gå och gälla för hvad det kan. Det säkra är, att arbetet af våra verkliga kännare sättes ganska högt. Tilläggas må det äfven, att boken skrefs pi ändamål att afleda allmänna uppmärksamheten från konungens rådgifvare, och hvälfva hatet för hvad som inträffat på honom sjelf. När boken utkom, satt han fången eller var han landsflyktig, och kunde sig ej försvara. Sakens framställning är sålunda gjord till den ena partens nackdel. Under denna sväfvande fantasi ligger dock uppenbart en hund begrafven. Största delen af boken utgöres af (märk läsare) offentliga handlingar. Något hat till Gustaf Adolfs rådgifvare kunde väl näppeligen komma i fråga, då det var Gustaf Adolf, som enväldigt förde spiran och föraktade alla råd, hvarom kanslipresidenten Ehrenheim så fullstän-!( digt upplyser. Hr Jakob Cederströms medömkan j och förtrytelse måste således hafva en annan källa:! 1 j nm th — RM mm Oh om om Ft nm ma oh fa brå månne företalet till bokens 3:e del, sidorna 37—40, der det talas om revolutionens förespel om de fortsalta öfverläggningarne, af hvilka ingenting hade följt, om den hos februari-konspiratörerne aftynande lustew för ett företag, som fordrade det mest afgjorda beslut, sällskapets snöplisa upplösning just som ögonblicket var inne att verka,!; m. m. Det bör medgifvas, allt detta ger hr Jakob Cederström någon anledning att vara förgrymmad. Särdeles rörande är rec. ömhet för den olycklige monarken — ett deltagande, mindfe behöfligt 4849,1än det var 4809, då en af revolutionsmännen vann en sorglig odödlighet genom sitt råa och brutalal uppförande mot den kungl. fången. Rec. fäller den afgörande domen: att hvarken Adlersparre eller Adlercreutz voro ledare af :istats-l: hvälfningen. De voro således marionetter, på hvil-!; kas trådar den högre politikens koryfeer ryckte efter godtfinnande!? Straxt derefter beskylles förf. icke hafva vetat att Greiff var revolutionens upphofsman eller 1le-l7 dare (!!) Egendomliga sammanblandning af kon-; fusion och undertryckt förtviflan öfver det i Lethens flod fördränkta, länge närda lifgifvande hoppet, att af efterverlden helsas såsom en af fädernes-, landets räddare. : De som anlagt planen (till Sveriges befrielse) — 1 säger recensenten med den aldra största kontenans i verlden — och man tycker sig liksom höra huru lj sjelfkärleken härunder sväller som svampen i pö-l; len. Fram då, hr Jakob Cederström och låt historien veta, hvilka dessa voro, att Sverige må kunna i sitt pantheon uppställa deras bilder och derunder skrifva: se här de Svenskar, som anlagt planen, men glömde eller fruktade att utföra den.) Rec. påbördar förf. att oriktigt hafva uppgifvit,! det ett sammanträde den 8 Febr. hölls hos Hans Järta. Det är ej förf., utan de källor han begagnat, som varit orsaken till det af hr Jakob Cederström förklarade misstaget. (Se arbetet.) Nog för denna gång. Af det anförda tror sig förf. tillräckligt hafva ådagalagt: att hr Jakob Cederströms framträdande i Tiden (n. b. i tidningen) varit obehörigt och framkalladt mera af begär att anfalla person, än utreda sak. Det får bero af rec. om denna strid skall härmed slutas eller fortsättas. Förf. till 1809 års revölutionshistoria och dess män. IRÄTTEGÅNGSocH POLISSAKER.!