Aftonbladet – 27 oktober 1849, sida 2

er, eller af verkets extraordinarie tjenstemän, vilka sednare brukat taga en rådmans rotöl vå entreprenad mot en viss betalning för ret, hvarefter den representerande ritat sitt amn under de för honom ofta alldeles oberipliga domarne och utslagen. Har notarien varit skicklig så har saken aflupit lyckligt; nen om notarien begått en blunder, samt den litterates kamrater ej händelsevis upptäckt elet (ty i anseende till det stora antalet donar som vid Stockholms rådhusrätt expedieas, kan kontrollen derpå att hvarje referent ill alla delar fullgör sina skyldigheter ej vara ullständig) då är den olycklige rådmannen fast. ir felet litet så slipper denne ,ansvarige utsifvare, med 50 åa 100 daler silfvermynts böer ; är felet af mera betydenhet kan han fördJaras ovärdig att sitta domare, kan dömas till vetydliga ersättningars utgifvande och får ändå vara glad om han ej erhållit ännu hårdare väpst. Han drager dessutom olyckan öfver ina kamrater, hvilka således, i händelse de vilja undvika att riskera sin tjenst och sin förnögenhet, nödgas att på sina illitterata emvetsbröders mål offra den tid och den detaljsranskning, som endast kan fordras af målets eferenter. Nu frågas med allt skäl: Hvarföre, i ändelse Stockholms borgerskap nödvändigt vill iafva några pensioner åt afsigkomne ledamöter f handtverkare och minuthandelsklasserne, kan nan ej så gerna sätta desse personer någonstäds, ler de ei göra skada, och hvarföre skall man, ;enom att just intränga dem i domstolarne, redsätta dessa så vigtiga embetsverks anseend ? Tvarföre skall, då nu för tiden allmänheten högt f regeringen påfordrar rättvisa och opartiskret vid befordringar samt efterföljd af grundagens ord att dervid skola ifrågakomma enlast de sökandes skicklighet och förtjenst, hvar-öre stall då hufvudstadens borgerskaps plualitet söka högt uttala den fordran, att ett unlantag till några pensionstagares förmån skall från denna regel göras? Och slutligen, hvaröre söker ej det iiliterata borgerskapet att emväl t.llskansa sig någr: andsa pensionsplater, t. ex. den ena stadsläkareplatsen (en och innan barberare torde dertill vara mer komjetent än till rådman) eller ett par prestsysslor? Det är verkligen icke precist uppmuntrande tt af det offentliggjorda protokollet finna huusom en och annan, hvilken hittills ansetts åsom vän af bildning och böjd för tidsenliga eformer, vid detta tillfälle framträdt såsom en frig förfäktare af konservatism och förmultnade ormer. En sådan erfarenhet i fråga om hufvudstadens håg att sätta sig i spetsen för framtskridandet, ger ej mycket hopp att privilesierade personer i landsorten skoia i framtilen visa sig villiga att göra några eftergifter ör det allmännas bästa! Nej den talare son fordrade exemplet från måstäderna, har visat huru en reform i Sveige måste gå till väga. I Stockholm skall len ej börja. Låtom oss då hoppas att t. ex. Norrköping skall visa sig benäget att föregå ötockholm med exemplet. För öfrigt är detta ehof af exempel från landsortsstäderne ganka betecknande, och utvisar mer än något nnat att Stockholm börjar upphöra att mer n till namnet vara bufvudstad i Sverige. tanhända skall ock, när denna övertygelse vunnit tillräckligt rotfästa sig, tiden vara inne tt verkställa den af öfverste Forssell föreslagna lyttning af konungaresidenset och centraladninistrationen, hvilken plan hittills förefallit nången såsom outförbar. Den till och med ti det underdåniga utlåtandet inryckta jemnörelsen med: nämnden är för öfrigt den ampaste vederläggning mot hvar och en som skulle vilja påstå att borgerskapets äldste, vid bibevållandet af de illitterata rådmännen, väntade tt hos dem påträffa några anlag till embetsnannaduglighet.