Aftonbladet – 26 oktober 1849, sida 2

hr PT ae Fas EE (Ze KX Fran och lärer honom att rätt använda tiden. Om de lägsta klasserna inom läroverket blifva fasta och undervisningen uti dem bestrides af en lärare i hvarje klass, förlorar det nya skolsystemet en af sina väsentligaste fördelar. En och samma lärare handlägger numera icke undervisningen i sitt ämne hela skolan igenom, utan i de läroämnen, som genomgå hela skolan, är undervisningen delad mellan trenne eller flere lärare. Om ock denna ämnets splittring i ett sådant läroverk är mindre än i den gamla skolans nedre afdelninvg, der alla lärarne äro klasslärare, så är den dock tillräckligt stor för att fullständigt förqväfva de goda frukter, som uppkomma deref, att en och samma lärare vägleder lärjungen i sitt läroämne från början tillslut. Genom att handlägga undervisningen på de högre stadierna inom elementarläroverket, lärer sig läraren först att rätt uppskatta vigten af den första undervisningen i ämnet, att öfvertyga sig derom, att hvad de första åren möjligen blifvit försummadt eller på ett mindre grundligt och ändamålsenligt sätt inhemtadt aldrig kan återhemtas, utan beständigt utgör ett hinder för lärjungens vidare framsteg. Den lärare, som på en gång öfverser hela ämnet inom skolan, som ser både utgångspunkten och målet, bör derföre kunna gifva den bästa vägledning och framför allt vara den,som åt lärjungens första steg inom ämnet gifver en bestämd riktning. Huru ofta beror icke de slumrande anlagens väckelse, den kärlek. och håg, hvarmed lärjungen i framtiden kommer att omfatta ett läroämne, just af detändamålsenliga sätt, hvarpå hans första undervisning deruti blifvit meddelad. Om således all undervisnings framgång först och främst beror på lärarens grundliga kunskaper och skicklighet i undervisning, så äro företrädesvis dessa egenskaper hos honom ovilkorligen nödvändiga vid den första grundläggningen af lärjungens insigter i ett läroämne. Afven om män förutsätter, att ce utmärktaste och skickligaste lärare skulle bestrida undervisningen i de båda fasta klasserna, hvilket sannolikt icke kommer att inträffa, emedan dessa båda klasslärare nödvändigt erhålla en trägnare och besvärligare tjenstgöring än de öfriga, så kan man likväl icke antaga, att de med samma insigt, nit och grundlighet kunna leda lärjungens första steg inom de olika ämnena, som man är fullt berättigad att förvänta af ämnesläraren, som särskilt egnat sig åt studier och undervisning i ett ämne. Man yrkar äfven på nödvändigheten af fasta klasser och klasslärare för den lägsta skolperioden af den orsak, att gossen, som från föräldrahemmet omedelbart förflyttas till skolan, har bebofaf den noggranna tillsyn och den omvårdnad i sedligt afseende, som klassläraren endast kan lemna, emedan han under hela lärotiden har lärjungen under sina ögon och derföre med mera uppmärksamhet kan följa honom och derigenom utöfva ett större moraliskt inflytande. Härigenom skulle barnens i föräldrahemmet började uppfostran fortsättas och fullbordas i skolan, och svårare följder åf föräldrars försumlighet häruti kunna förekoremas och afhjelpas. Den uppfostran, som skolan lemnar, måste likväl blifva ofullständig och litet fruktbringande, om den icke genom hemmets medverkan understödjes, utan tvärtom derifrån motverkas. Hjertat och sinnvelaget njuter mera frihet och är derföre mera öppet för yttre intryck utom skolan i gossens lekar och öfriga handlingar, än inom densamma, der uppmärksamheten bör vara riktad på förståndets utveckling genom kunskapers inhemtande,. Om vi derföre måste medgifva, att skolans lärare, han må nu vara klasseller ämneslärare, i sjelfva skolan i allmänhet endast utöfvar ett medelbart inflytande på gossens sedliga uppfostran, så tillerkänne vi likväl äfven i afseende på lärjungens uppfostran det nya skolsystemet utan fasta klasser ett obestridligt företräde. Vi afse naturligtvis härvid endast lärarens inverkan på lärjungens sedliga uppfostrar inom skolan, utan att ingå i någon betraktelse af de goda verkningar på hans sedliga lif, som skulle kunna blifva följder af lärarens närmare beröring med lärjungen utom lärorummet. Klassläraren, som vid läseårets början emottager ett stort antal för honom fullkomligt obekanta lärjungar, beböfver en längre tid för att göra bekantskap med och utröna deras olika anlag och böjelser, så väl hvad deras förstånd som deras bjerta vidkommer. Då han vet, att dessa lärjungar till största delen endast för ett års tid äro öfverlemnade åt hans vård, komma hans bemödäanden hufvudsakligen att gå ut derpå, att åt dem meddela de för hans klass föreskrifna kunskapsämnen, emedan han först, då tiden för lärjungens förflyttning till en ny klass och hans öfverlemnande åt en främmande lärare nalkas, hunnit förvärfva den bekantskap med lärjungens naturliga sinnelag och böjelser, som är nödvändig för att på hans seder kunna åstadkomma några goda och varaktiga verkningar. Fastän gossen vid denna tidiga ålder lätt gör förtrolig bekantskap med sina jemnåriga, så fordras likväl för honom flera månader, ja ur.derstundom längre tid än det år, som är bestämdt för hans vistelse inom klassen, att fatta den kärlek och det förtroende till sin lärare, att han för honom uppenbarar: sin själs innersta. Skulle ock någon nitisk klasslärare under gynnande omständigheter lyckas utså ädla frön i gossens hjerta, hvem skall förvissa hönom, att de derifrån uppskjutande späda skotten under den närmaste framtiden erhålla den omsorgsfulla vård, som erfordras för deras rotfästning och tillvext. I en efter nya elementarskolans system organiseråd skola, med ämnesläsning och fri flyttning genomgående hela skolan, eger läraren äfven bättre tillfälle att utöfva inflytande på lärjungens sedliga uppfostran. Läraren följer här gossen under hela håns skoltid, har tillräcklig tid att fullständigt lära känna så väl hans goda som dåliga anlag, och gossen sluter sig i medvetande häraf med mera uppriktigt förtroende till en om hans sanna väl öm lärare. Sjelfva den frihet, som det nya skolsystemet lemnar lärjungen, låter ock hans lärjunges inre väsende mera oförställdt och tvångsfritt framträda än i den gamla skolan, der en stelare form och lärarens aldrig afvända blickar pålägga bonom ett beständigt tvång i detta afseende. Ehuru Vi således i allmänhet hysa den åsigt att endast den del af lärjungens sedliga uppfostran, som medelbarligen genom undervisningen bibringas; uteslutande tillkommer läraren på lärorummet, men barnets uppfostran i öfrigt är delad mellan skolan :och--hemmet, mellan läraren och föräldrar eller målsmän, hvilka sednare det företrädesvis åligger att vaka öfver barnets uppfostran utom skolan; så synes oss af nu anförda skäl det nya skolsysteniet utan fasta klasser bättre befrämja den del af lärjungens moraliska utveckling, som tillhör skolan och läraren. Genom att i det nya skolsystemet införa tvänne fasta klasser skulle man dessutom beröfva detsamma den så väl för förståndets som sinnelagets bildning och utveckling utomordentligt vigtiga fördelen af den närmare gemenskapen och föreningen mellan skolans äldre och yngre lärjungar. Hvad kan på ett verksammare sätt förekomma och tillintetgöra det vid den första ynglingaåldern sig så lätt inställande otillbörliga sjelförtroendet och öfvermodet än de dagliga och lefvande påminnelser om barndomen och den första skoltiden, som äldre lärjungar på det gemensamma lärorummet mottaga från de yngre? Huru kraftigt böra icke de äldre lärjungarna häraf känna sio unnfordrade ätt gifva de yngre goda föredömen