Aftonbladet – 25 oktober 1849, sida 2

ning framjagade, sjönk hon helt förtviflad ned på gräset och dolde ansigtet i sina händer. Om det kommer en dag, då jag måste lemna dig allena, upprepade hon, återkommande till Walfrids ord. Ack, Walfrid! utropade hon darrande ; jag var så lycklig. Hvarföre skulle du öfvergifva mig? Liksom de fåglar, hvilka sjunga sina glada sånger öfver mitt hufvud, började jag hvarje dag med sorglös glädje och tänkte aldrig på, att den sol, som sjönk, ej skulle lika klar åter uppgå nästa morgon. För en blott nyck, ett lumpet infall blåste du bort min sällhet. Den förfärlige onkeln har rätt. Jag är ej skapad att brottas med den verld, som ständigt vill bestrida mig min lycka. — Lycka? Nej olycka är det, återtog Cecilia i bister ton. Hvad jag hatar dessa penningar, som liksom med ett trollslag förändrat allt omkring mig. Från detta utbrott af ors och sorgsenhet återgick Cecilia till en lugn och stilla tankfullhet. Med hufvudet stödt mot handen såg hon ned framför sig. Slutligen, liksom för att bortjaga de mulna tankarne, tog hon upp en bok ur sin klädningsficka och började läsa. Knappt hade hon vändt om några blad deri, förrän det sakta ljudet af långsamma steg kom henne att se upp. Hon såg ingen till, men snar: hörde hon röster bakom den plats, der bon satt. Nå hur blef det i går qväll då?, hördes assessorskans röst otåligt fråga. Lilla mamma ... jag... det var... det... stammade en svag stämma, som Cecilia 1genkände för att vara herr Wilhelms. . Det var så att du är dig i evighet Jik, afbröt frun förtretad och ifrig. Jag går till dig och tar dig i armen och säger: der inne sitter nu Cecilia ensam; gå till henne och säg så här.. nå ja, kan jag göra mer? Hvart gick du då i stället ?